Freddie

Nu har jag, återigen, varit totalt kass på att uppdatera min blogg. Förvisso skulle jag kunna ange minst tusen skäl till varför jag inte uppdaterat, men de argumenten håller tyvärr inte, för det finns minst lika många skäl som tyder på att det mest beror på lathet.

Vi har nu passerat påsken, som visade sig bli en riktigt trevlig helg. Jag hade fantastiskt roligt och ännu en gång begav jag mig till Hundfjället för att åka slalom. Det började med att N var så snäll och tog med mig i liften uppför ravinbackarna. Funderar vad han egentligen tänkte med, jag kan inte åka slalom! Det var ytterst nära att jag tog av mig skidorna för att börja gå nedför istället för att åka, men ockuperade hela skidbacken, det gjorde jag. Som tur är finns det fler backar, jag hittade en som numera är min absoluta favorit. Kändes riktigt bra där ett tag, men tror jag blev lite övermodig, så det resulterade i åtminstone fyra vurpor. Vad gör det? Jag kan ju dock inte förvänta mig att jag ska stå på skidorna nerför när jag endast har åkt en gång tidigare. Däremot har jag blivit totalt fast! Synd att de stänger backarna snart, så nu dröjer det till nästa gång som jag ska åka, sorligt men sant.

Något annat som hänt under den senaste veckan är att jag har ersatt min ostbågspåse mot två träningspass. Det är nämligen så att lilla Freddie har gjort två fotbollsträningar med sin modersklubb. Eftersom det är två år sedan jag la mina skor på hyllan, så hade jag nästan glömt bort hur roligt det faktiskt är. Den enda nackdelen just nu är att jag återigen har träningsvärk, försvinner den aldrig?  Känns som jag har konstant träningsvärk, har ju vaknat upp varje morgon sedan i söndags, med just träningsvärk. Jag antar att lilla jag får bita ihop och fortsätta att träna, så kanske jag inte har sådan fruktansvärd träningsvärk något mer. Drömma går ju.

Nu till det allra värsta. Jag vet, det var en dröm, men ändå! Jag måste bara skriva ner den, i en kortfattad version. Jag befinner mig någonstans med min mor, att hon alltid ska tränga sig in på ett hörn begriper jag inte, jag har självklart min bag - in- box med mig. Jag tror att det ska föreställa ett värdshus eller något sådant, för tydligen ska en oerhört känd person sitta bredvid mig vid bordet. Som att jag vet vem han är? Berättar det naturligtvis för min kära M och kändisgalen som hon är så börjar hon genast prata om honom. Detta var förstås inte det mest relevanta i drömmen, men en rolig detalj. Det som var så hemskt var att jag lite senare befann mig i Karlholm. Jag hade förtärt cirka 40 cl ur min bag - in - box, då är det någon som vill ha en cigarett, igen! Jag hade haft två paket, rökt tre själv och nu var det nästan slut. Arg var jag, lämnade festen och var på väg hem. Där på vägen möter jag några andra bekanta och det säger att jag är hur berusad som helst. Hallå? Vad är det för fel på alla? Jag menar jag var arg, sur och irriterad. Inte så redlös som de försökte att få mig till. Det hjälpte inte att jag förklarade att jag var sur och irriterad, de var ju nästintill redlösa så de begrep ingenting, detta resulterade givetvis i att jag blev ännu mera sur, irriterad och arg, därefter vaknade jag. Är det inte underligt hur en känsla från drömmen kan stanna kvar länge? Den känslan som man har i kroppen vid olika sinnesstämningar, etsar sig kvar många gånger efter en dröm. Ibland kan det ta timmar innan jag blir som folk igen. Varför jag reagerade så otroligt starkt på denna dröm beror på att jag avskyr när ingen tror på mig, tror att de vet bättre om mig än jag själv och framförallt inte lyssnar!

Nu ska jag lägga mig i badkaret och sova, därefter har jag som avsikt att vakna upp lugn och harmonisk.

Saknar er!  Ni vet vilka ni är. Kramar.

Help me thru this.

Help me to be strong.

Help me to rise again.

I want to feel joy again.

I want to be able to laugh, with every piece of my heart.

I know beyond all pain.

The sun will rise again.

I know the happiness can be mine.

Someday everything will be fine.

I want to trust you in this.

I want to grow up.

I want to know what you know.

I have to do this my way.

I have to live my life and make my own mistakes.

It's difficult to see.

It's difficult to explain.

The fear I see in your eyes.

Something good could never last.

Something bad can follow you, for the rest of your life.

You have to be strong.

You most fight.

It's your life, but you can´t do everything on your own.

My friend.

I dag är det Dymmelonsdagen, det innebär att det är skärtorsdag imorgon. Vet att jag inför julen var en aning negativ och ansåg att halva nöjet med storhelgerna försvinner när man inte längre är barn eller det inte finns några barn kvar i den närmsta släkten. Känner precis likadant inför påsken. Hela nöjet med helgen har försvunnit. Den största skillnaden är ju dock att jag julpyntar, men inte påskpyntar. Sedan kan jag inte heller för den delen minnas när jag senast åt en påskmiddag, funderade över det idag. Tror att det senast var för cirka fem år sedan, men kommer dock inte ihåg. Detta ska jag givetvis ändra på i år, det vill säga om jag orka sätta mig på bussen 06.55 på lördag morgon. Det är nämligen så att min äldsta lilla syster, Sofie, insisterar på att jag ska avlägga en liten visit hos henne och förtära mängder av god mat. Tror det beror på att hon tycker att jag fortfarande är för smal, även om jag under de senaste månaderna har följt min ostbågs- och godisdiet till punkt och pricka.  

Trots allt är den här storhelgen tillägnad barnen. Vi påskpysslar för deras skull. Inhandlar påskägg åt dem och så vidare. Har ingenting emot helgen, men för mig så känns det mest bara som ytterligare en helg, där alla som inte har familj har en anledning till att träffas och konsumera mängder med alkohol. Detta är dock endast min uppfattning av denna helg. Trots detta har jag idag dock lyckats åstadkommit med att göra en kyckling i tyg med lite stoppning. Det är också det enda form av påskaktigt som jag äger.

Hoppas ni får en trevlig kväll, så syns vi på blåkulla imorgon. Ska bli så skönt att slippa klä ut mig!. Kramar

Just nu finns det mängder av saker som jag borde ta tag i, men är alldeles för trött. Jag ramlade i sängen redan halv elva igår kväll och vaknade inte förrän kvart i nio, på morgonen idag. Därmed så kan jag helt enkelt dra den logiska slutsatsen att jag har sovit för mycket i natt. Det är konstigt att varje del i kroppen känns totalt mörbultad, efter för många sömntimmar.  

Har idag vart hos E och tagit en fika, ätit en bit mat och lyssnat på hennes egenskrivna låtar. En var så bra och fin att jag fick tränga tillbaka tårarna, vad hjälpte det? När friends reklamen sedan visades på teven så var de framme lika fort igen.  Detta är typisk lilla Freddie och hennes pms, ska det vara så att tårarna hotar med att komma fram så fort jag finner något sorgligt eller vackert? Jag hoppas dock att jag inte är helt ensam om detta. Jag tycker förvisso att det är bättre än att jag bara blir arg, som jag oftast blev när jag var yngre. Däremot vet jag inte om jag tycker om att vem som helst kan få se mig tårögd, för ingenting. Nu när jag sitter här och skriver känner jag återigen hur jag får pressa tillbaka dessa tårar. Gör mig glad idag - tårar kommer. Gör mig besviken idag - tårar kommer. Påminn mig om något ledsamt idag - tårar kommer. Säg något fint idag - tårar kommer. Det är absolut inte så att jag sitter och gråter floder, men de tränger upp och hotar med att översvämma mina ögon utan någon som helst förvarning. Därför tror jag det bästa för dagen vore att ta en film, helst drama och bara sätta mig och snyfta ut ordentligt i soffan. Det är hundra gånger bättre än allt annat. Idag är värre än igår, blev igår påmind om Engla, av min kära vän Emma. Det var helt fruktansvärt det som skedde för ca ett år sedan. Jag minns det väl eftersom jag bara dagarna efter hennes försvinnande, innan man visste att hon var död, var ute och vikarierade på en förskola i Dala-Husby som ligger relativt nära just Stjärnsund. Många av barnen där visste vem Engla var. Den dagen efter att de hade funnit Engla så tände vi självklartljus för henne. Det som jag fann, som värst var att barn som går i förskola, ska tro att de är trygga, att inget hemskt kan hända dem. Där satt jag och fick försöka hjälpa de här barnen att göra det som hade skett begripligt. Inget av det som jag har läst på högskolan har någonsin förberett mig på hur man bör hantera en sådan situation. Jag tror inte att man riktigt kan läsa sig till det heller, det är något man måste lära sig genom praktiken, fast helst skulle jag vilja att ingen någonsin skulle behöva hamna i den situationen, överhuvudtaget. Det är fortfarande helt obegripligt för mig att något sådant kan få ske. Hur skulle jag då kunna hjälpa barnen igenom detta? Det kändes även som ett stort bakslag att de hade Eklund som misstänkt för Pernilla mordet, men inte utrett det ordentligt. Därför känns det extra tungt. Polisen hade kunnat förhindra detta mord, men icke. Istället så mister en liten flicka sitt liv, på vägen hem.

Ta hand om er! Kramar

Idag bar det alltså iväg mot Hundfjället och gudarna ska veta att lilla Freddie var kopiöst nervös.  Innan resan upp för liften så var det ett stort måste med en kopp kaffe, samt min andra ovana. Bara att ta familjeliften upp var riktigt nervöst. Hur skulle jag göra? Vart skulle jag sätta mig? Hur skulle jag göra med stavarna? Sen när vi väl hade tagit oss på den där liften dök andra frågor upp i huvudet på mig. Hur skulle jag ta mig av? Vart skulle jag ta vägen? Skulle jag åka med den ned igen? Detta gick dock bra, hann till och med bromsa in så jag inte kolliderade med resten av skolan. Sen kom nästa utmaning. Ta sig ned för den stora och delvis branta backe. Jag plogade och jag plogade, började försöka svänga åt olika håll, men på något underligt sätt så åkte skidorna mest bara ihop och jag stannade och tog upp kontrollen över dem. Sedan när det blev lite brantare, så gick det naturligtvis fortare och min tålmodiga lärare sa åt mig att jag inte kan resa mig när det börjar bli läskigt, utan tvärtom böja mig ännu mera. Jag fortsatte åka och insåg att om jag inte skulle klara av att stanna eller svänga så skulle det bli ambulans till Mora lasarett, så vad gjorde Freddie? Jo, jag böjde mig mer, eller rättare sagt, jag satte ned rumpan. Jag kom faktiskt ned med endast det lilla misstaget. Därefter var det trollskogen som gällde, en bred "väg" med små stigar bredvid, jag åkte givetvis på den breda vägen och la mig emellanåt i snödrivorna för att vänta in de två elever som åkte längs stigarna. Efter ett tag fick jag för mig att prova de där stigarna. Det var en massa stora upp och nedförbackar, gupp, självklart hade jag en elev bakom mig som tyckte jag skulle åka fortare, detta resulterade i min enda ofrivilliga vurpa idag. Jösses vad jag skrattade! Hon var inte sen att kommentera det senare när vi åkte ankarliften. På tal om den förbannade liften så måste jag nämna att jag aldrig kommer att bli klok på den. Har åkt den tre gånger idag tillsammans med eleven som åkte bakom mig. Första gången var det ytterst nära att jag inte skulle komma av överhuvudtaget, de andra två gånger så bara ven den iväg, när jag hade fått bort den från baksidan av knäna. Det ska sägas att jag och denna elev aldrig tidigare har åkt slalom, men på eftermiddagen åkte vi helt själva i backen utan någon annan i närheten.

Andra riktiga skräckupplevelsen var i den första backen vi åkte i. När vi väl hade fått i oss mat, så började vi med den backen igen. Där åker jag i godan ro, kollar bakåt emellanåt så ingen kommer och kör över lilla mig. En av de gånger jag vänder min blick uppåt så ser jag en av mina elever kommande i högsta fart, just mot där jag åker. Jag stannar till, tydligen så ska jag ha skrikit till en aning med, känner paniken i kroppen stegras. Hon får inte köra över mig! Hon är visserligen en van skidåkare, men ändå! Det hjälper inte att jag vet det. Jag grips av panik. Som tur var träffade hon aldrig mig, men livrädd var jag.

Nu sitter jag däremot hemma, har gjort ett besök hos Sara, samt min dusch. Träningsvärken från dagen har redan börjat visa sig, fast det gjorde den förvisso redan 15.00 idag. Nu bara håller jag mina tummar för att E fortfarande vill med och åka slalom på lördag. Freddie har nu fått blodad tand, vill bara åka mer och mer och mer och mer och mer. Ja ni förstår. Det här var bland det roligaste jag någonsin gjort! Den som har fått mig att verkligen tycka att detta var så roligt som det var, är "min" skidinstruktör, hon ska ha en stor eloge, för hennes tålamod, samt de bra förklaringarna och tipsen. Tack så väldigt mycket! Du var grym!

Min skidinstruktör.

Nu är det dags för sängen för min del. Kram på er!

Nu är det nervöst. Imorgon bär det av till Hundfjället, då ska lilla Freddie utforska sina möjligheter för en karriär inom slalom. Det råder dock total fotografering och filmnings förbud! Inget jag har informerat eleverna om, eftersom det skulle resultera att ni skulle kunna finna mig på youtube 14.00 imorgon eftermiddag. Jag har aldrig stått på ett par slalomskidor, dessutom ramlade jag på rumpan med benen i luften när jag åkte längdskidor, så som den optimist jag är förväntar jag mig en färd till Moras lasarett imorgon, för att sedan vara sjukskriven ett par veckor framåt. Inget jag önskar, men förväntar jag mig det värsta så blir allt annat endast en positiv överraskning. Nu ska jag dock göra ett försök med att sova. Uppdaterar er imorgon kväll hur min första tur i en slalombacke gick.

Kram