Freddie

Nu har jag, återigen, varit totalt kass på att uppdatera min blogg. Förvisso skulle jag kunna ange minst tusen skäl till varför jag inte uppdaterat, men de argumenten håller tyvärr inte, för det finns minst lika många skäl som tyder på att det mest beror på lathet.

Vi har nu passerat påsken, som visade sig bli en riktigt trevlig helg. Jag hade fantastiskt roligt och ännu en gång begav jag mig till Hundfjället för att åka slalom. Det började med att N var så snäll och tog med mig i liften uppför ravinbackarna. Funderar vad han egentligen tänkte med, jag kan inte åka slalom! Det var ytterst nära att jag tog av mig skidorna för att börja gå nedför istället för att åka, men ockuperade hela skidbacken, det gjorde jag. Som tur är finns det fler backar, jag hittade en som numera är min absoluta favorit. Kändes riktigt bra där ett tag, men tror jag blev lite övermodig, så det resulterade i åtminstone fyra vurpor. Vad gör det? Jag kan ju dock inte förvänta mig att jag ska stå på skidorna nerför när jag endast har åkt en gång tidigare. Däremot har jag blivit totalt fast! Synd att de stänger backarna snart, så nu dröjer det till nästa gång som jag ska åka, sorligt men sant.

Något annat som hänt under den senaste veckan är att jag har ersatt min ostbågspåse mot två träningspass. Det är nämligen så att lilla Freddie har gjort två fotbollsträningar med sin modersklubb. Eftersom det är två år sedan jag la mina skor på hyllan, så hade jag nästan glömt bort hur roligt det faktiskt är. Den enda nackdelen just nu är att jag återigen har träningsvärk, försvinner den aldrig?  Känns som jag har konstant träningsvärk, har ju vaknat upp varje morgon sedan i söndags, med just träningsvärk. Jag antar att lilla jag får bita ihop och fortsätta att träna, så kanske jag inte har sådan fruktansvärd träningsvärk något mer. Drömma går ju.

Nu till det allra värsta. Jag vet, det var en dröm, men ändå! Jag måste bara skriva ner den, i en kortfattad version. Jag befinner mig någonstans med min mor, att hon alltid ska tränga sig in på ett hörn begriper jag inte, jag har självklart min bag - in- box med mig. Jag tror att det ska föreställa ett värdshus eller något sådant, för tydligen ska en oerhört känd person sitta bredvid mig vid bordet. Som att jag vet vem han är? Berättar det naturligtvis för min kära M och kändisgalen som hon är så börjar hon genast prata om honom. Detta var förstås inte det mest relevanta i drömmen, men en rolig detalj. Det som var så hemskt var att jag lite senare befann mig i Karlholm. Jag hade förtärt cirka 40 cl ur min bag - in - box, då är det någon som vill ha en cigarett, igen! Jag hade haft två paket, rökt tre själv och nu var det nästan slut. Arg var jag, lämnade festen och var på väg hem. Där på vägen möter jag några andra bekanta och det säger att jag är hur berusad som helst. Hallå? Vad är det för fel på alla? Jag menar jag var arg, sur och irriterad. Inte så redlös som de försökte att få mig till. Det hjälpte inte att jag förklarade att jag var sur och irriterad, de var ju nästintill redlösa så de begrep ingenting, detta resulterade givetvis i att jag blev ännu mera sur, irriterad och arg, därefter vaknade jag. Är det inte underligt hur en känsla från drömmen kan stanna kvar länge? Den känslan som man har i kroppen vid olika sinnesstämningar, etsar sig kvar många gånger efter en dröm. Ibland kan det ta timmar innan jag blir som folk igen. Varför jag reagerade så otroligt starkt på denna dröm beror på att jag avskyr när ingen tror på mig, tror att de vet bättre om mig än jag själv och framförallt inte lyssnar!

Nu ska jag lägga mig i badkaret och sova, därefter har jag som avsikt att vakna upp lugn och harmonisk.

Saknar er!  Ni vet vilka ni är. Kramar.