Freddie

Idag bar det alltså iväg mot Hundfjället och gudarna ska veta att lilla Freddie var kopiöst nervös.  Innan resan upp för liften så var det ett stort måste med en kopp kaffe, samt min andra ovana. Bara att ta familjeliften upp var riktigt nervöst. Hur skulle jag göra? Vart skulle jag sätta mig? Hur skulle jag göra med stavarna? Sen när vi väl hade tagit oss på den där liften dök andra frågor upp i huvudet på mig. Hur skulle jag ta mig av? Vart skulle jag ta vägen? Skulle jag åka med den ned igen? Detta gick dock bra, hann till och med bromsa in så jag inte kolliderade med resten av skolan. Sen kom nästa utmaning. Ta sig ned för den stora och delvis branta backe. Jag plogade och jag plogade, började försöka svänga åt olika håll, men på något underligt sätt så åkte skidorna mest bara ihop och jag stannade och tog upp kontrollen över dem. Sedan när det blev lite brantare, så gick det naturligtvis fortare och min tålmodiga lärare sa åt mig att jag inte kan resa mig när det börjar bli läskigt, utan tvärtom böja mig ännu mera. Jag fortsatte åka och insåg att om jag inte skulle klara av att stanna eller svänga så skulle det bli ambulans till Mora lasarett, så vad gjorde Freddie? Jo, jag böjde mig mer, eller rättare sagt, jag satte ned rumpan. Jag kom faktiskt ned med endast det lilla misstaget. Därefter var det trollskogen som gällde, en bred "väg" med små stigar bredvid, jag åkte givetvis på den breda vägen och la mig emellanåt i snödrivorna för att vänta in de två elever som åkte längs stigarna. Efter ett tag fick jag för mig att prova de där stigarna. Det var en massa stora upp och nedförbackar, gupp, självklart hade jag en elev bakom mig som tyckte jag skulle åka fortare, detta resulterade i min enda ofrivilliga vurpa idag. Jösses vad jag skrattade! Hon var inte sen att kommentera det senare när vi åkte ankarliften. På tal om den förbannade liften så måste jag nämna att jag aldrig kommer att bli klok på den. Har åkt den tre gånger idag tillsammans med eleven som åkte bakom mig. Första gången var det ytterst nära att jag inte skulle komma av överhuvudtaget, de andra två gånger så bara ven den iväg, när jag hade fått bort den från baksidan av knäna. Det ska sägas att jag och denna elev aldrig tidigare har åkt slalom, men på eftermiddagen åkte vi helt själva i backen utan någon annan i närheten.

Andra riktiga skräckupplevelsen var i den första backen vi åkte i. När vi väl hade fått i oss mat, så började vi med den backen igen. Där åker jag i godan ro, kollar bakåt emellanåt så ingen kommer och kör över lilla mig. En av de gånger jag vänder min blick uppåt så ser jag en av mina elever kommande i högsta fart, just mot där jag åker. Jag stannar till, tydligen så ska jag ha skrikit till en aning med, känner paniken i kroppen stegras. Hon får inte köra över mig! Hon är visserligen en van skidåkare, men ändå! Det hjälper inte att jag vet det. Jag grips av panik. Som tur var träffade hon aldrig mig, men livrädd var jag.

Nu sitter jag däremot hemma, har gjort ett besök hos Sara, samt min dusch. Träningsvärken från dagen har redan börjat visa sig, fast det gjorde den förvisso redan 15.00 idag. Nu bara håller jag mina tummar för att E fortfarande vill med och åka slalom på lördag. Freddie har nu fått blodad tand, vill bara åka mer och mer och mer och mer och mer. Ja ni förstår. Det här var bland det roligaste jag någonsin gjort! Den som har fått mig att verkligen tycka att detta var så roligt som det var, är "min" skidinstruktör, hon ska ha en stor eloge, för hennes tålamod, samt de bra förklaringarna och tipsen. Tack så väldigt mycket! Du var grym!

Min skidinstruktör.

Nu är det dags för sängen för min del. Kram på er!