Freddie

Det är i ett mycket underligt samhälle vi lever i, egentligen. För mig betyder ett demokratisktsamhälle att allas åsikter är likvärdiga. Alla skall vara lika mycket värda. Tyvärr så fungerar det inte så. De individer som är mest utsatta får sällan stöd ifrån samhället. Här syftar jag framför allt på barn med ADHD (Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder). Dessa barn och ungdomar har ett större behov än andra barn att känna en strak trygghet. För dem är en tydlig struktur otroligt viktigt. Vi vuxna måste hela tiden reflektera över hur vi kan ligga steget före, dessutom så måste vi ständigt utvärdera ännu mer noggrant deras utveckling. Trots detta är det ständigt dessa barn som får nya lärare på grund av ex. nedskärningar eller att inte personalen orkar med dem. Emellanåt kan det innebära att de får byta skola. Då ska vi också förstå att ett miljöbyte för dessa barn är svårare än för typiska barn. Vi måste komma ihåg att dessa barn och ungdomar är otroligt sårbara! Tyvärr så saknas den kunskapen hos de personer som sitter i beslutsfattande positioner. Det är sorgligt och leder till att de osäkra individerna känner sig ännu mera osäkra och ovälkomna. Något ytterligare som är sorgligt när de gäller dessa barn är att de är i ännu större behov av utbildad personal, men ser vi till deras situation idag, så är det få av dessa elever som har lärare/personliga assistenter med kunskap inom detta område. Detta leder till att dessa elever inte uppnår deras fulla potential. Vi kan inte jämföra olika elevers kunskaper, vi kan endast reflektera över hur individen utvecklas och hur vi kan hjälpa han/hon utifrån hans/hennes förutsättningar, men för det så krävs det att alla kämpar för att de ska klara av att nå målen. Med alla menar jag att hem och skola har ett nära samarbete, men det är oftast inte där som problemet egentligen uppstår. Problemet skulle kunna åtgärdas genom att kommunerna och staten hade mer kunskap om just dessa barn och ungdomar. Då skulle de förmodligen inte lika lättvindigt skära ner på personal till dessa elever. Jag tror även att de skulle lägga ner mer tid och resurser till att hjälpa familjer som har ett eller flera barn med just ADHD. För det är endast en myt att föräldrar till barn med ADHD inte bryr sig om deras barn, de allra flesta gånger så kämpar dessa föräldrar i motvind. De finner ingen hjälp heller utifrån. Nej, jag tror att alla skulle känna sig bättre till mods, elever, föräldrar, lärare och politiker, ifall det fanns mer kunskap inom detta. För att få dig att förstå hur en elev med ADHD kan känna, så väljer jag att lägga upp denna dikt.

Tolka mig rätt!  

Hjälp mig att se klart (koncentrera mig)

Ge mig en strukturerad miljö där det finns en pålitlig rutin.

Vänta på mig, jag tänker fortfarande.

Tillåt mig att för göra i min egen takt. Om jag blir stressad blir jag förvirrad och upprörd.

Jag har kört fast. Jag klarar det inte!

Ge mig valmöjligheter till problemlösningar. Jag måste veta omvägen när vägen är blockerad.

Är det rätt? Jag måste få veta NU!

Snälla ge mig riklig och omedelbar feedback när jag gör rätt.

Jag glömde inte. Jag "hörde" inte när det sades.

Snälla ge mig upplysningar ett steg i taget och fråga mig sedan om vad jag tror att du sa.

Jag visste inte. Jag var inte här.

Snälla påminn mig att stoppa, tänka och handla.

Är jag inte klar snart?

Snälla ge mig korta arbetspass där målen uppnås på kort tid.

Jag vet, ALLT jag gör är fel, eller hur?

Snälla ge mig beröm när jag delvis har lyckats. Belöna mig när jag har förbättrat mig, inte bara när det blir perfekt.

Varför skäller man alltid på mig?

När du nu har läst detta så antar jag att du har fått en, om än liten, ökad förståelse för hur viktigt det är med strukturer och rutiner för dessa barn. Även hur dessa individer kan känna sig inombords. Ta till dig det och ha det i tanke nästa gång du säger något om barn med ADHD, eller ännu värre, hävdar att någon är en damp - unge!

Det jag egentligen ville säga är att det är dags för samhället att öppna ögonen för vilken problematik ADHD innebär för individen och dess familj. Vi kan inte ignorera dessa barn och ungdomar för att vi inte vet hur vi ska lösa det. Det är lösningar vi måste hjälpas åt att finna!