Den lyckligaste tjejen på jorden
Don´t mess with the bitch II
Nu har den lilla bitchen i mig vaknat till liv, igen. Egentligen är jag väl mest ledsen och sårad, men känner mig arg som ett bi. Jag funderar och tänker. Funderar och tänker. Ändå så ser jag ingen lösning på problemet. Den som nu vill prata med mig, kan jag bara framföra en stor varning till. Tänk igenom noga på vad du säger, annars så tänker inte jag noga igenom det svar som du får. Ibland kan jag tycka att jag är rätt snäll som person, säger inte alltid som jag tycker, fastän jag vet att i vissa fall borde jag göra det. Däremot så finns det gånger som det är omöjligt för mig att inte uttrycka vad jag tycker. Dessa gånger så vill du inte vara den person som får höra vad jag tycker om diverse saker. Det är inte jämt av ondo att ha den attityden, ibland kan det rent ut sagt vara riktigt skönt. Du undgår att få stå ut med vissa personer, som sårat dig eller någon nära, längre än vad du behöver, dessutom så kan även de få sig en tankeställare. Alla behöver vi ibland få höra något ur någon annans perspektiv. Detta gör att vi som människor växer och får nya erfarenheter. Är det någon som vet hur jag kan vara när jag verkligen är i mitt äss som bitch, så är det min kära Madde. Hon vet hur lilla jag kan få någon, som är mycket större än mig, krypa ihop å bli mindre än en myra när jag drar igång. Det krävs mycket innan jag gör det, men hittills så har jag inte ångrat en endaste gång. Varenda en har förtjänat att höra mitt perspektiv på saker och ting.
Jag kan omöjligt förstå. Hur gärna jag än vill, så kan jag inte förstå. Hur kan någon kasta ord så lätt omkring sig? Hur kan någon såra så mycket utan att egentligen mena det? Okej, det sista kan jag förstå, men hur sjutton tänker karlar emellanåt? De säger att varje kvinna borde ha en handbok; så här fungerar jag. Det får mig skarpt att fundera på om det inte gäller karlar med för den delen. Nog för att de oftast säger saker rakt på sak, men de vill alltid strula till saker. Kanske är det som Freddy, en vän till mig sa; "Det är tjejer som ställer till problem och sedan skyller det de på killarna." Kanske, bara kanske, så kan han ha rätt. Jag är villig att medge att i alla fall jag kan orsaka problem, men och det är ett stort MEN, det är alltid två sidor. Det skulle inte vara ett problem om det bara var jag. Det allt handlar om, är att när man är två personer, så måste man kunna ta den andres perspektiv. Det är inte alltid lätt. Du måste visa tillit, trots att det kan vara något som är mycket svårt. Så bara för att förtydliga så kan jag skriva min lilla handbok, så här fungerar jag:
1. Jag blir inte tänd av att någon ber mig att suga av honom. Jag menar det, det blir raka motsatsen och värre ändå blir det om jag redan är sur.
2. Jag blir inte heller tänd av frågan ska vi pippa utan vidare. Inser inte vissa hur absurt det är. Jag kan kanske förstå i vissa situationer, men ska man fråga sådant kan man lika bra säga; på lördag klockan 15.45 så kan vi pippa va?
3. Frågar du vad jag tänker på och jag svarar ingenting, då är det något, som jag inte vet hur jag ska kunna berätta det för dig. Du behöver inte dra ut det ur mig, men du kan fråga om det är något specifikt. Då kommer allt lättare ut.
4. Blir jag arg eller ledsen så krama mig tills det att jag är lugn igen. Är inte du lika arg som jag är på dig, så är det nog bara hormonernas fel i alla fall till mitt utbrott.
5. Är jag på dåligt humör, säg det inte, du kommer att få reda på varför jag är sur i alla fall. Det gäller oavsett om det angår dig eller inte.
6. Har jag mens, är trött, utan cigaretter eller inte har ätit på länge. Fråga inte något du inte vill ha svar på. Eller förbered dig på ett mindre glatt svar. Det är inget personligt. Det betyder bara att jag inte har fått alla mina dagsbehov tillfredställda.
7. Är jag ute med mina kompisar och festar. Då är jag ute med mina kompisar och festar. Inget annat! Du behöver inte ringa mig tusen gånger, då blir jag sur och då återkommer vi till punkt 4 och då är inte du där... Synd om dig!
Jag tänkte avsluta detta inlägg med ett uttryck som jag myntade igår. Jag tackar och bockar och slampar.
Lite tankar
Efter ett visst antal år på högskolan så har diskussioner angående genus kommit upp titt som tätt. Det har gjort att jag har uppmärksammat mitt eget tänkande angående genus. Det är ju inte meningen att flickor och pojkar ska behandlas olika utifrån deras kön, men ändå är det ibland svårt. Jag gick och funderade över detta på vägen hem från Willys idag. En karl som bor själv handlar, enligt mina fördomar, pizza, läsk och andra onyttigheter. Så där gick jag och tänkte samt insåg att jag nog är en riktig tjej! Jag handlade grönsaker, soppa, frukt, fruktsoppa och sedan blev det ju visserligen lite choklad också, men det skyller jag på mensen. Annars ser jag mig inte som en stereotypisk tjej. Jag är inte direkt ordningsam av mig och det ska man väl vara om man är tjej, eller? Jag tycker om att spela fotboll, det är ju en sport för killar. Jag tycker inte om att dammsuga, men jag tycker inte om att se smutsen ligga på golvet. Däremot är jag verkligen en tjej i andra avseenden. Jag tycker att det kan vara avkopplande att diska, om det inte är världens berg förstås. Älskar att läsa romaner, ju snuskigare desto bättre. Inget går upp mot en kopp te och en bok av Nora Roberts, tantsnuskets okrönta drottning. Sen när det gäller det yrkesmässiga så har jag nog valt ett väldigt stereotypiskt arbete också, förskollärare. Tillbaka till böcker och så, så måste det tilläggas att jag älskar att läsa dikter samt skriva egna. Helst skriver jag egna när jag är mindre glad eller otroligt glad. Så ni kan ju bara ana er till vad upplyftande det kan vara att läsa dem när jag har en sämre dag, eller inte. I förra inlägget valde jag att lägga in ett citat ur en av C. Andersson dikter, så nu får ni istället en provsmak på en av mina, kommer dock inte exakt ihåg när jag skrev den, men antar att det var cirka tre år sedan.
En längtan så stark,
den går inte att förneka.
Den kan inte försvinna.
En längtan efter att du rör mig,
att du smeker min kropp.
Känna dina läppar emot min hud.
Känna hur du andas.
En längtan att få höra,
vad jag för dig betyder.
Få höra hur mycket du vill ha mig,
att du mig älskar.
En längtan att få vara din.
Alltid ha dig tätt intill.
Känna att vi blir en,
bara få se dig njuta.
En längtan att det aldrig upphör.
Känna hur du vill ha mer.
Känna sig bekräftad.
Känna sig tillfredställd.
Hopp
Vad är det sista som överger människan? Vi säger att det är hoppet, egentligen så är det lukten, men det spelar ingen större roll. Det handlar mer om hur vi, innan vi dör, håller oss fast vid något. Vi vill helt enkelt inte ge upp. Vi vill inte inse att det är över förrän allt är förlorat. Vissa gånger mår vi kanske bra av att leva på hoppet, andra inte. När det är förlorat så tar det ett tag innan det blir begripligt. Innan man verkligen inser att det är borta. Att det inte finns. Hoppet kanske är det värsta med att vara människa? Vad vi än hoppas på, så är de bara vid fåtaliga gånger som hoppet inte sviker oss. I alla fall är det så för mig. Jag hoppas så mycket, kanske är det där det blir fel. Att jag sätter för stor tillit åt hoppet. Trots det så kan ingen och då menar jag ingen, gå genom livet utan att bli sviken. De allra flesta av oss kommer även att svika andra. Vi menar inget illa, det handlar många gånger om ett val. Att svika sig själv eller någon annan. Mår du inte bra, så mår ofta inte de andra i din närhet heller bra. Därför sviker vi emellanåt, så vi kan bli glada. Så vi kan glädja de som står oss nära.
"Först lovade du ingenting
Sedan höll du vad du inte lovat
Sedan lovade du att aldrig mera svika
Sedan svek du (du hade ju ingenting lovat)
Jag svor dig trohet från början
Jag svek dig
Det hade aldrig börjat..."
Claes Andersson
Du gråa lördag!
Nu var jag då hemma. Känns bra på sätt och vis, men ändå så trist. Jag är en socialvarelse av naturen. Är inte van att vara helt själv. Jag har nu vart själv hemma i ca 20 timmar och håller redan på att gå under. Bara längtar tills de kommer och kopplar in min hemtelefon nästa vecka. Det skulle underlätta väldigt mycket. Som det är nu så kan jag endast få tag i människor som jag vill prata med via internet och det är det enda sätt som andra även kan få tag i mig på.
Imorgon är det, som de allra flesta nog vet, första advent. Jag skulle behöva dammsuga och skura golvet i lägenheten innan jag tar en liten tur ner i källaren efter julpynt. Ändå vet jag inte om jag ska vänta med julpyntet tills imorgon. Jag blir så less bara av att titta ut genom fönstret. Vart är snön? Så det återstår att se om det är julfint här ikväll eller imorgon.
Hade funderingar på att besöka min kära Mikkiz idag, men hon har inte visat sig ute på msn och jag tänker verkligen inte gå hem till henne för att se om hon är hemma. Det är alldeles för långt! För visso skulle jag kunna passa på att hämta min cykel, men vet redan att jag ska vandra den långa vägen imorgon, så då kan det alltså också få vänta.
Detta är verkligen en helt menlös lördag! Vad var den här dagen bra för? Har visserligen bara varit vaken i fem timmar, men har redan ångrat att jag inte sov bort hela dagen.
En man att minnas
Idag har vart en otroligt tung dag. Idag har jag tagit farväl, av en man som förknippas med glädje. En man som fyllde ett helt rum, med enbart hjälp av sin karisma. En man som spred värme, kärlek och skratt runt om sig. Det känns ytterst overkligt att han inte längre finns här bland oss. Jag har så mycket minnen kring honom. Varje gång som jag träffade honom fick man en varm kram och det gjorde att man kände sig otroligt välkommen och omtyckt. Det var som någon sa, han fick en och tro att det var en själv som var mest speciell, att jag var lite mer än alla andra. Han hade alltid ett leende på läpparna. Talets förmåga hade han också, berättade saker och fick en alltid att skratta. Det var alltid han som höll tal, men aldrig tråkiga. Vem är det nu som ska hålla dessa tal? Vid födelsedagar etc. Finns så mycket att berätta om denna speciella man. Hur mycket jag än skulle skriva, så skulle ni aldrig kunna förstå. Han är som ett fenomen, du måste ha sett det för att kunna förstå det. Det går inte att förklara abstrakta ting. Jag kan inte berätta hans historier. Är det någon som kan berätta dem, så är det han. Det är bara han som tar paus på de rätta ställena, endast han som får något alldagligt att bli speciellt och roligt. Kanske är det därför, han var så älskad. Kanske var det därför han levde ett långt liv. Ett liv utan grönsaker, men med en klämtare emellanåt. En sak är säker. Han lämnar ett stort tomrum, med många fina minnen.
Må du vila i frid...
Don´t mess with the bitch!
Detta mina kära vänner är vinter!!!!
Över till nästa ämne. Du blir dumpad eller dumpar en kille, när man sedan har flyttat ifrån varandra så är man antingen ovänner eller vänner. Bestämmer man sig då för att inte prata med varandra, alltså vara ovänner, så ska man skita blankt i vad den andra gör! Det har inte den andre personen med att göra överhuvudtaget! Sen om den känner för att gotta sig i den andres misslycka så må det vara hänt. Däremot så behöver man inte kasta det i ansiktet på den andra personen! Sköt dig själv och skit i andra, helt enkelt!
Sedan finns det ytterligare en sak som jag känner för att ta upp, det är just det här med mens. Varför ska tjejer behöver genomlida detta elände? Det gör ont i magen, brösten ömmar och humöret är inte vad det borde vara! Bara att se den röda vätskan är så motbjudande så det nästan vänder sig i magen. Räcker det inte bara med en liten droppe för att visa att man inte är gravid etc? Vad enkelt det vore. Att humöret inte är tillförlitligt är det näst värsta med alltihopa. Du vet inte när du ska börja gråta. Du irriterar dig på små saker och är allmänt sur. Motivationen till att göra en god gärning eller en annan människa väl verkar totalt bortblåst, det enda som existerar är behovet av choklad! Med det så avslutar jag kvällens blogginlägg samt min måltid för att gå och gräva i min fars underbara godispåse.
Som ett barn innan julafton
Trodde att jag aldrig skulle somna. Först satt jag uppe och gjorde om bloggen lite, sen när jag la mig vid ca. 02.00 så kunde jag inte somna. Sedan läste jag lite i en bok som jag lånat av min syster för att sedan försöka sova, denna procedur upprepades tre gånger, sista gången jag tittade på klockan så visade den 03.52. Fy sjutton tänkte jag, mamma skulle göra kaffe åt mig klockan 06.00, så då var det bara att försöka tänka på något som skulle få mig att somna, det går ju inte att ligga och tänka på att man måste somna, istället tänkte ja; "om jag är vaken i 30 minuter till så kan jag ringa och väcka syster så hon kommer upp till jobbet i tid. Innan jag visste ordet av det så sov jag äntligen!
Nu på morgonen så kom jag upp till frukostbordet där mamma och Sören hade börjat intaget av sin frukost så jag tog min kaffemugg och fyllde den med kaffe och en skvätt mjölk och satte mig till bords. Jag måste ha sett ut som sju svåra år, för de sa mest bara godmorgon och tittade på mig, Jag upplever mig själv inte som morgonsur, menmåste få några minuter i början av morgonen utan att prata, det vill säga innan jag fått kaffet i alla fall, oftast ska jag även ha tagit mig en cigarett innan humöret strålar, som den solstråle jag är.
Eller rättare sagt innan bitchen i mig har vaknat till liv!
Snöänglar - visst finns dem
För att återknyta till rubriken så har både jag och min syster gjort snöänglar idag. Behöver jag ens tillägga att det inte skedde frivilligt? Jag har tidigare denna vecka lyckas slippa bli en snöängel, men nu tror jag de har insett att det var väldigt lätt å väldigt roligt att göra mig till en snöängel. Ramlade lätt som en fjäder i snön, men skyller på att ja har träningsvärk så min muskler inte orkade sätta emot. Det låter väl en aning bättre. Eller?
Nu ska jag snart få åka hem till Dalarna igen, men det blir bara över dagen. Sen vet jag inte om jag blir kvar i Söderfors ytterligare några dagar, det återstår att se. Saknar er där hemma i alla fall... Massor med kramar till er!
Träningsvärk.se
Snö
Igår kändes det som detta snöväder aldrig skulle ta slut. Snön bara fortsatte att dala ner från skyn. Gick till min mor ca. 21.30 igår för att sedan fortsätta hem till min far. Jag fick verkligen pulsa fram i snön. Funderade även över när de egentligen hade plogat där sist. När jag sedan skulle gå tillbaka hem till syster min vid ca 1 så fick ja pulsa fram ännu värre. Fanns knappt några bilspår att gå i heller. Sedan föredrar jag att gå på en trottoar när dessa finns, men det var svårt att veta vart den var då de var snövallar men inte plogat. Speciellt som igår när jag hade glömt min reflex hos mamma, kände jag att det inte fanns något annat alternativ än att försöka gå på trottoaren. Efter att ha kört bil nu i ex. antal år är jag starkt medveten om hur dåligt man syns utan reflex. Det spelar ingen roll att det finns gatulampor, man syns dåligt i alla fall! Jag hade dock tur som endast mötte en bil på min lilla vandring. När jag sedan kom fram till huset där min syster bor insåg jag att mina fotspår hade snöat bort för länge sedan. Snön låg där vit och såg helt orörd ut. Är inte det helt fantastikst?
Jag älskar snö! Ju mer, desto bättre! Det enda som jag bävar över just nu är bilresan på torsdag. Först ska jag till Tierp och besikta mammas bil, efter det så bär det iväg mot Avesta. Jag tycker verkligen inte om att köra i vinterväglag, sedan det jag körde av. Efter det har jag dock ändrat mitt motto, förut var det viktigaste att jag kom fram i tid, nu är det viktigare att jag kommer fram, överhuvudtaget. Finns det någon som inte kan hålla med om det påståendet?
Till en som jag tycker väldigt mycket om...
Livet och dess erfarenheter
Bland annat erfarenheter och människor, formar oss till de individer vi är. Enda från det vi är små så påverkas vi av miljön hur vi ska vara. Vi får veta att vi ska agera på ett visst sätt. Detta kan var utifrån kön, moral, etnicitet m.m. Genom hela livet så samlar vi på oss erfarenheter. Kanske beror det främst på att vi inte ska begå samma misstag mer än en gång. Dock så kan ju misstagen upprepas av olika anledningar.
Jag är väldigt öppen av mig och har alltid vart det. När jag var yngre så hade jag inte svårt för att tala om känslor. Den som stod mig närmast under mina tonår var en person som accepterade mina känslor och fanns där för mig och stöttade mig. Sedan efter det så har jag tillbringat ett par år tillsammans med en som inte tar mig eller mina känslor på allvar. Det har medfört att jag har slutit mig mer när det gäller mina känslor. Det finns en person som jag skulle vilja berätta allt för. En som jag tror skulle förstå, men jag är för rädd. Jag är rädd för att få mina känslor nonchalerande igen. Som sagt var tror jag inte det skulle ske, men som sagt var man agerar utifrån tidigare erfarenheter.
Jag har tidigare alltid sett på en person som mitt livs kärlek, trots att det är exakt tre år sedan jag sist hade han mig nära. Jag trodde att han skulle kännas som det tills det här livet var över. Ack så fel jag hade. Jag har träffat någon som får honom att framstå som en grå regnig dag. Nu har jag dock gjort samma misstag igen. jag tycker alltid att dessa killar är för bra för mig. Att jag inte har något att komma med. Jag är inte värd deras kärlek. Jag blir rädd för att visa mina känslor, för jag vill inte bli sårad. Jag vill inte att de ska komma för nära, det blir för verkligt. Därmed så vet de inte vart de har mig.
Jag har alltså trots tidigare erfarenheter, låtit en som jag är super kär i, tro att han inte betyder mer än som en vän för mig. Det är alltså kanske egentligen inte han som svikit mig, det som jag är mest rädd för. Utan det är jag som sviker mig själv. Just nu vet jag inte såå mycket. Det enda jag vet är att jag skulle vilja vara hos honom. Jag skulle vilja prata med honom. Krama han. Kyssa han. Dessutom mycket mer än så.
Jag önskar att jag kunde vakna och inse att altt detta bara är en dröm, en riktigt mardröm!
En helg i hemstaden!
Jag tror inte detta är sant! Från det jag kom till min hem"stad" så har det snöat konstant. För visso befinnar jag mig endast några kilometer från Norrland, men ändå. Så fort jag ska gå utanför dörren så är det tusentals snöflingor som singlar ner. Det är inte så att jag inte tycker om snö, jag tycker det är otroligt vackert. Det blir mycket ljusare och så, men jag önskar dock att det hade kunnat blåst lite mindre så inte alla snöflingor tog sig in under min jacka, tröja och linne. Jag kan omöjligt tycka att det är mysigt att känna snöflingorna så tätt emot min hud. Ansiktet räknas inte, det får man helt enkelt ta! Det som jag klurar mest över just nu är om det är lika mycket snö hemma, som det är här? Är det verkligen typ två decimeter snö hemma också?
Igår var i alla fall en bväldigt rolig kväll. Vi gjorde hemlagad pizza, drack lite vin och smirnoff. Icke att förglömma det roligaste av allt. Vi spelade massor av roliga spel. Så nu vill jag bara avslutningsvis slå ett slag för det allra roligaste spelet taboo. Det är ett spel där man spelar i lag, där en av lagmedlemmarna ska förklara ett ord utan att säga det. Det var bland det absolut roligaste spel jag spelat. Jag skrattar fortfarande idag åt viss förklaringar.
Nu måste jag tyvärr gå för min far ska och hälsa på sina föräldrar. Men jag saknare er där hemma. Syns om ett par dagar. Massor av kramar...
I ett nötskal!
I skrivande stund befinner jag mig hemma hos min mor, men resan hit var lång. Därför så tar vi det från början.
Det var en dag i början på november och jag fick ett samtal av min lilla syster. Hon ville ha med mig till Stockholm för att gå ut och festa lite. Som den arma människa jag är så svarade jag att jag inte hade råd med detta. Jag bjuder, svarade hon. What the hell! Tänkte jag, och gick genast med på förslaget. Har vetat om detta en lång tid och haft mycket tid till förberedelse, men tiden går så fort. Eller rättare sagt jag är en riktig tidsoptimist. Idag klockan 10 hade jag fortfarande inte börjat packat, det var knappt så jag hade kommit upp ur sängen. Idag klockan 11.30 kom jag på att jag inte hade varken hade någon väska att packa i eller mina favorit stövlar på det stället jag då befann mig, så det var bara att låna en bil för att åka hem och hämta det. När klockan var 14.10 var det mesta nerpackat förutom tandborste, smink, duschsaker, stövlar och jacka och jag hade inte hunnit tagit i tur med disken. 14.25 går jag i rask takt ner till tågstationen när jag kommer upp på perrongen rullar tåget in klockan är 14.34 och tåget går 14.36. Med det så vill jag bara förtydliga er om att vara tidsoptimist inte behöver vara något negativt - det innebär mindre väntan!
Väl framme i Gävle så gick jag till statsbiblioteket och där fick jag minsann vänta, åtminstone i 30 minuter innan min kära mor kom. Då bar det av till Max. det finns väl inget som går upp mot Max smälta cheddarost?
Well, well. Nu ska jag vidare för att avlägga ett besök hos min gamla mormor, för att förgylla hennes vardag.
Skadeglädje - Den enda sanna glädjen!
Ja, så kan det gå om man tar några bloss för mycket. Då kanske ni funderar vad jag gjorde? Jag gjorde så klart det som alla i min situation skulle göra. Jag tog fram min mobil å knäppte kort me kameran för att kunna lägga upp bevis på min blogg. Det kanske inte behövs tilläggas att jag under tiden stod dubbelvikt av skratt!
Men kära lilla Emma, du vet att jag tycker om dig trots allt...
Skitsnack!
Däremot fick jag en annan trevlig dom. Tydligen så finns det personer som är arga utan anledning, enligt mig. Förstår att man kan vara arg och sur emellanåt, men är det mig man är arg på, så kan man faktiskt säga det direkt till mig, utan att ta en massa omvägar. Att nämna folk vid namn kan vara ganska känsligt. Tyvärr så lägger jag inte ner så mycket energi som vissa kanske skulle önska att jag gjorde. Är det den åsikten folk har om mig, så kan de ha den! Men utan att prata med mig, så vet de fortfarande ingenting. Det resulterar bara i rent skitsnack utan någon sanning överhuvudtaget, om hela sanningen skulle komma fram är det dessa personer som snackar mest skit, som skulle skämmas mest. Dessutom så tycker jag att jag inte har gjort något fel, jag har bett om ursäkt och mer än så kan jag inte göra. Kan vissa personer inte godta en ursäkt så är de helt enkelt inte värda min tid. Jag hoppas att dessa personer som snackar så mycket skit skulle kunna mogna och inse att det är de som förlorar på det! De är de som framstår som små patetiska djävlar!
Snart kommer domen!
Till er som läser min blogg och vet att det behövs personal någonstans. Hör av er!!!! Det spelar ingen roll vart jobbet finns någonstans, Stockolm, Oslo, Peking, Avesta, jag är villig att ta vad som helst!
Vad desperat jag verkar, men så är det. Jag behöver ett jobb NU!
Tror du verkligen jag tar vem som helst...
Lycka till på tisdag lilla vän:)
