Livet och dess erfarenheter
Vet inte vart jag ska börja.
Bland annat erfarenheter och människor, formar oss till de individer vi är. Enda från det vi är små så påverkas vi av miljön hur vi ska vara. Vi får veta att vi ska agera på ett visst sätt. Detta kan var utifrån kön, moral, etnicitet m.m. Genom hela livet så samlar vi på oss erfarenheter. Kanske beror det främst på att vi inte ska begå samma misstag mer än en gång. Dock så kan ju misstagen upprepas av olika anledningar.
Jag är väldigt öppen av mig och har alltid vart det. När jag var yngre så hade jag inte svårt för att tala om känslor. Den som stod mig närmast under mina tonår var en person som accepterade mina känslor och fanns där för mig och stöttade mig. Sedan efter det så har jag tillbringat ett par år tillsammans med en som inte tar mig eller mina känslor på allvar. Det har medfört att jag har slutit mig mer när det gäller mina känslor. Det finns en person som jag skulle vilja berätta allt för. En som jag tror skulle förstå, men jag är för rädd. Jag är rädd för att få mina känslor nonchalerande igen. Som sagt var tror jag inte det skulle ske, men som sagt var man agerar utifrån tidigare erfarenheter.
Jag har tidigare alltid sett på en person som mitt livs kärlek, trots att det är exakt tre år sedan jag sist hade han mig nära. Jag trodde att han skulle kännas som det tills det här livet var över. Ack så fel jag hade. Jag har träffat någon som får honom att framstå som en grå regnig dag. Nu har jag dock gjort samma misstag igen. jag tycker alltid att dessa killar är för bra för mig. Att jag inte har något att komma med. Jag är inte värd deras kärlek. Jag blir rädd för att visa mina känslor, för jag vill inte bli sårad. Jag vill inte att de ska komma för nära, det blir för verkligt. Därmed så vet de inte vart de har mig.
Jag har alltså trots tidigare erfarenheter, låtit en som jag är super kär i, tro att han inte betyder mer än som en vän för mig. Det är alltså kanske egentligen inte han som svikit mig, det som jag är mest rädd för. Utan det är jag som sviker mig själv. Just nu vet jag inte såå mycket. Det enda jag vet är att jag skulle vilja vara hos honom. Jag skulle vilja prata med honom. Krama han. Kyssa han. Dessutom mycket mer än så.
Jag önskar att jag kunde vakna och inse att altt detta bara är en dröm, en riktigt mardröm!
Bland annat erfarenheter och människor, formar oss till de individer vi är. Enda från det vi är små så påverkas vi av miljön hur vi ska vara. Vi får veta att vi ska agera på ett visst sätt. Detta kan var utifrån kön, moral, etnicitet m.m. Genom hela livet så samlar vi på oss erfarenheter. Kanske beror det främst på att vi inte ska begå samma misstag mer än en gång. Dock så kan ju misstagen upprepas av olika anledningar.
Jag är väldigt öppen av mig och har alltid vart det. När jag var yngre så hade jag inte svårt för att tala om känslor. Den som stod mig närmast under mina tonår var en person som accepterade mina känslor och fanns där för mig och stöttade mig. Sedan efter det så har jag tillbringat ett par år tillsammans med en som inte tar mig eller mina känslor på allvar. Det har medfört att jag har slutit mig mer när det gäller mina känslor. Det finns en person som jag skulle vilja berätta allt för. En som jag tror skulle förstå, men jag är för rädd. Jag är rädd för att få mina känslor nonchalerande igen. Som sagt var tror jag inte det skulle ske, men som sagt var man agerar utifrån tidigare erfarenheter.
Jag har tidigare alltid sett på en person som mitt livs kärlek, trots att det är exakt tre år sedan jag sist hade han mig nära. Jag trodde att han skulle kännas som det tills det här livet var över. Ack så fel jag hade. Jag har träffat någon som får honom att framstå som en grå regnig dag. Nu har jag dock gjort samma misstag igen. jag tycker alltid att dessa killar är för bra för mig. Att jag inte har något att komma med. Jag är inte värd deras kärlek. Jag blir rädd för att visa mina känslor, för jag vill inte bli sårad. Jag vill inte att de ska komma för nära, det blir för verkligt. Därmed så vet de inte vart de har mig.
Jag har alltså trots tidigare erfarenheter, låtit en som jag är super kär i, tro att han inte betyder mer än som en vän för mig. Det är alltså kanske egentligen inte han som svikit mig, det som jag är mest rädd för. Utan det är jag som sviker mig själv. Just nu vet jag inte såå mycket. Det enda jag vet är att jag skulle vilja vara hos honom. Jag skulle vilja prata med honom. Krama han. Kyssa han. Dessutom mycket mer än så.
Jag önskar att jag kunde vakna och inse att altt detta bara är en dröm, en riktigt mardröm!
Kommentarer
Postat av: Emma
Hej gumman. Du vet att du kan alltid prata med mig om du behöver. Kramis.
Postat av: E
Då tycker jag du ska prata med honom. Livet är för kort för att göra massa misstag. Det är svårt när man inte fått visa sina känslor men du måste någon gång börja göra det annars kommer det fortsätta kännas så där. Dina känslor kommer att uppskattas.
Trackback
