En man att minnas
Idag har vart en otroligt tung dag. Idag har jag tagit farväl, av en man som förknippas med glädje. En man som fyllde ett helt rum, med enbart hjälp av sin karisma. En man som spred värme, kärlek och skratt runt om sig. Det känns ytterst overkligt att han inte längre finns här bland oss. Jag har så mycket minnen kring honom. Varje gång som jag träffade honom fick man en varm kram och det gjorde att man kände sig otroligt välkommen och omtyckt. Det var som någon sa, han fick en och tro att det var en själv som var mest speciell, att jag var lite mer än alla andra. Han hade alltid ett leende på läpparna. Talets förmåga hade han också, berättade saker och fick en alltid att skratta. Det var alltid han som höll tal, men aldrig tråkiga. Vem är det nu som ska hålla dessa tal? Vid födelsedagar etc. Finns så mycket att berätta om denna speciella man. Hur mycket jag än skulle skriva, så skulle ni aldrig kunna förstå. Han är som ett fenomen, du måste ha sett det för att kunna förstå det. Det går inte att förklara abstrakta ting. Jag kan inte berätta hans historier. Är det någon som kan berätta dem, så är det han. Det är bara han som tar paus på de rätta ställena, endast han som får något alldagligt att bli speciellt och roligt. Kanske är det därför, han var så älskad. Kanske var det därför han levde ett långt liv. Ett liv utan grönsaker, men med en klämtare emellanåt. En sak är säker. Han lämnar ett stort tomrum, med många fina minnen.
Må du vila i frid...
