Freddie

Vad är det sista som överger människan? Vi säger att det är hoppet, egentligen så är det lukten, men det spelar ingen större roll. Det handlar mer om hur vi, innan vi dör, håller oss fast vid något. Vi vill helt enkelt inte ge upp. Vi vill inte inse att det är över förrän allt är förlorat. Vissa gånger mår vi kanske bra av att leva på hoppet, andra inte. När det är förlorat så tar det ett tag innan det blir begripligt. Innan man verkligen inser att det är borta. Att det inte finns. Hoppet kanske är det värsta med att vara människa? Vad vi än hoppas på, så är de bara vid fåtaliga gånger som hoppet inte sviker oss. I alla fall är det så för mig. Jag hoppas så mycket, kanske är det där det blir fel. Att jag sätter för stor tillit åt hoppet. Trots det så kan ingen och då menar jag ingen, gå genom livet utan att bli sviken. De allra flesta av oss kommer även att svika andra. Vi menar inget illa, det handlar många gånger om ett val. Att svika sig själv eller någon annan.  Mår du inte bra, så mår ofta inte de andra i din närhet heller bra. Därför sviker vi emellanåt, så vi kan bli glada. Så vi kan glädja de som står oss nära.

"Först lovade du ingenting

Sedan höll du vad du inte lovat

Sedan lovade du att aldrig mera svika

Sedan svek du (du hade ju ingenting lovat)

Jag svor dig trohet från början

Jag svek dig

Det hade aldrig börjat..."

Claes Andersson

Nu var jag då hemma. Känns bra på sätt och vis, men ändå så trist. Jag är en socialvarelse av naturen. Är inte van att vara helt själv.  Jag har nu vart själv hemma i ca 20 timmar och håller redan på att gå under. Bara längtar tills de kommer och kopplar in min hemtelefon nästa vecka. Det skulle underlätta väldigt mycket. Som det är nu så kan jag endast få tag i människor som jag vill prata med via internet och det är det enda sätt som andra även kan få tag i mig på.

Imorgon är det, som de allra flesta nog vet, första advent. Jag skulle behöva dammsuga och skura golvet i lägenheten innan jag tar en liten tur ner i källaren efter julpynt. Ändå vet jag inte om jag ska vänta med julpyntet tills imorgon. Jag blir så less bara av att titta ut genom fönstret. Vart är snön? Så det återstår att se om det är julfint här ikväll eller imorgon.

Hade funderingar på att besöka min kära Mikkiz idag, men hon har inte visat sig ute på msn och jag tänker verkligen inte gå hem till henne för att se om hon är hemma. Det är alldeles för långt! För visso skulle jag kunna passa på att hämta min cykel, men vet redan att jag ska vandra den långa vägen imorgon, så då kan det alltså också få vänta.

Detta är verkligen en helt menlös lördag! Vad var den här dagen bra för?  Har visserligen bara varit vaken i fem timmar, men har redan ångrat att jag inte sov bort hela dagen.

Idag har vart en otroligt tung dag. Idag har jag tagit farväl, av en man som förknippas med glädje. En man som fyllde ett helt rum, med enbart hjälp av sin karisma. En man som spred värme, kärlek och skratt runt om sig. Det känns ytterst overkligt att han inte längre finns här bland oss. Jag har så mycket minnen kring honom. Varje gång som jag träffade honom fick man en varm kram och det gjorde att man kände sig otroligt välkommen och omtyckt. Det var som någon sa, han fick en och tro att det var en själv som var mest speciell, att jag var lite mer än alla andra. Han hade alltid ett leende på läpparna. Talets förmåga hade han också, berättade saker och fick en alltid att skratta. Det var alltid han som höll tal, men aldrig tråkiga. Vem är det nu som ska hålla dessa tal? Vid födelsedagar etc. Finns så mycket att berätta om denna speciella man. Hur mycket jag än skulle skriva, så skulle ni aldrig kunna förstå. Han är som ett fenomen, du måste ha sett det för att kunna förstå det. Det går inte att förklara abstrakta ting. Jag kan inte berätta hans historier. Är det någon som kan berätta dem, så är det han. Det är bara han som tar paus på de rätta ställena, endast han som får något alldagligt att bli speciellt och roligt. Kanske är det därför, han var så älskad. Kanske var det därför han levde ett långt liv. Ett liv utan grönsaker, men med en klämtare emellanåt.  En sak är säker. Han lämnar ett stort tomrum, med många fina minnen.

Må du vila i frid...

Igår kändes det som detta snöväder aldrig skulle ta slut. Snön bara fortsatte att dala ner från skyn. Gick till min mor ca. 21.30 igår för att sedan fortsätta hem till min far. Jag fick verkligen pulsa fram i snön. Funderade även över när de egentligen hade plogat där sist. När jag sedan skulle gå tillbaka hem till syster min vid ca 1 så fick ja pulsa fram ännu värre. Fanns knappt några bilspår att gå i heller. Sedan föredrar jag att gå på en trottoar när dessa finns, men det var svårt att veta vart den var då de var snövallar men inte plogat. Speciellt som igår när jag hade glömt min reflex hos mamma, kände jag att det inte fanns något annat alternativ än att försöka gå på trottoaren. Efter att ha kört bil nu i ex. antal år är jag starkt medveten om hur dåligt man syns utan reflex. Det spelar ingen roll att det finns gatulampor, man syns dåligt i alla fall! Jag hade dock tur som endast mötte en bil på min lilla vandring.  När jag sedan kom fram till huset där min syster bor insåg jag att mina fotspår hade snöat bort för länge sedan. Snön låg där vit och såg helt orörd ut. Är inte det helt fantastikst?

Jag älskar snö! Ju mer, desto bättre! Det enda som jag bävar över just nu är bilresan på torsdag. Först ska jag till Tierp och besikta mammas bil, efter det så bär det iväg mot Avesta. Jag tycker verkligen inte om att köra i vinterväglag, sedan det jag körde av. Efter det har jag dock ändrat mitt motto, förut var det viktigaste att jag kom fram i tid, nu är det viktigare att jag kommer fram, överhuvudtaget. Finns det någon som inte kan hålla med om det påståendet?

I skrivande stund befinner jag mig hemma hos min mor, men resan hit var lång. Därför så tar vi det från början.
Det var en dag i början på november och jag fick ett samtal av min lilla syster. Hon ville ha med mig till Stockholm för att gå ut och festa lite. Som den arma människa jag är så svarade jag att jag inte hade råd med detta. Jag bjuder, svarade hon. What the hell! Tänkte jag, och gick genast med på förslaget. Har vetat om detta en lång tid och haft mycket tid till förberedelse, men tiden går så fort. Eller rättare sagt jag är en riktig tidsoptimist. Idag klockan 10 hade jag fortfarande inte börjat packat, det var knappt så jag hade kommit upp ur sängen. Idag klockan 11.30 kom jag på att jag inte hade varken hade någon väska att packa i eller mina favorit stövlar på det stället jag då befann mig, så det var  bara att låna en bil för att åka hem och hämta det. När klockan var 14.10 var det mesta nerpackat förutom tandborste, smink, duschsaker, stövlar och jacka och jag hade inte hunnit tagit i tur med disken. 14.25 går jag i rask takt ner till tågstationen när jag kommer upp på perrongen rullar tåget in klockan är 14.34 och tåget går 14.36. Med det så vill jag bara förtydliga er om att vara tidsoptimist inte behöver vara något negativt - det innebär mindre väntan!

Väl framme i Gävle så gick jag till statsbiblioteket och där fick jag minsann vänta, åtminstone i 30 minuter innan min kära mor kom. Då bar det av till Max. det finns väl inget som går upp mot Max smälta cheddarost?

Well, well. Nu ska jag vidare för att avlägga ett besök hos min gamla mormor, för att förgylla hennes vardag.

Att man aldrig slutar förvåna sig över de olika vändningarna i livet! Blev otroligt glad när det var ett företag som ringde idag och frågade om jag ville komma på anställnings intervju imorgon. Nu har det dock gått några timmar sedan dess och jag börja inse att det kanske inte var så klokt att söka det jobbet. Det står mycket dåligt om dem ute på nätet och dessutom insåg jag att jag var tvungen att ha tillgång till bil, vilket jag inte har. Efter det att jag har läst igenom olika saker om företaget är jag inte ens intresserad av att fråga någon ex. min mor om att låna bil. Nej, det där jobbet kommer inte bli mitt. Jag är ledsen över att jag kommer att fortsätta att gå hemma som arbetssökande, men glad över att jag inte kommer kunna bli blåst på pengar, igen.

Hoppas just nu bara att jag inom kort kommer få ett jobb!!!

Sitter här i en fåtölj och tittar på sanningens ögonblick. Jag funderar egentligen vad det är för sorts program eller rättare sagt, vad det är för människor som frivilligt ställer upp på något dylikt. I detta program så förlorar personerna totalt sin integritet. Jag har absolut ingen förståelse hur någon skulle vilja veta så mycket om någon. I många fall så sårar de även deras närmaste på ett eller annat sätt. Att vara ärlig är inte det samma som att säga vad man tänker. Jag vet inte ens om jag skulle vilja veta allt om mina närmaste, jag resonerar att det jag inte vet, mår jag inte heller dåligt av. Med det menar jag inte att jag inte bryr mig om eller inte är nyfiken på vad mina kompisar gör, utan det handlar mer om att vissa saker mår man bättre av att inte veta. Det finns helt enkelt en anledning varför man inte vet ALLT om alla. Vet inte hur jag ska kunna skriva samtidigt som jag ser på detta program. Det går helt enkelt inte att låta bli att bita på naglarna, jag tycker bara att det är så pinsamt.  Vet inte vad jag ska säga mer om detta program. Gör pengarna det värt att svara på alla diverce frågor? Jag menar de riskerar familj, vänskap, jobb etc. bara för att få lite pengar. Kan någon göra detta begripligt för mig. En sak är i alla fall säkert. Jag skulle aldrig ställa upp i ett sådant program!