Aldrig ska man sluta förvånas
För att kunna förklara detta för er, måste jag ta er drygt 4 år tillbaka i tiden.
Jag och min kära mor sitter i min karls bil på väg mot Tierp. Klockan är ca 18.00 och jag kör. Väglaget är det samma som det var på morgonen, jag kör på en 90 väg. Hastigheten jag håller är 100 km/h jämförelsevis med de 120 som jag hade kört på vägen till Söderfors på morgonen. Väglaget är detsamma. Det är fortfarande ca 1 dm snödjup och modd mellan körfälten. Jag har en buss framför mig och inser att jag börjar närma mig den relativt fort. Jag måste alltså ta ett beslut. Jag väljer att köra om. När jag ska till och sätta min plan i verket så tar jag det försiktigt över snömodden, som jag lärt mig i körskolan, sedan börjar jag försiktigt att öka farten. DÅ skriker någon till. Nej! Kör inte om! Automatiskt vrider jag snabbt på ratten tillbaka mot mitt eget körfält. Vad händer? I ca 110 km/h så får jag sladd.först åt höger. försöker styra upp. Sedan åt vänster. Känner hur paniken närmar sig. -Mamma! Ingen kan hjälpa mig nu! Måste klara det själv. Får ytterliggare en sladd åt höger, denna gång snurrar även bilen, ett halvt varv. Ner i diket. Fan! Chocken är ett faktum. Mamma ser riktigt skärrad ut. Vad har jag gjort? Hur ska jag förklara detta för min karl? Bilen är en -04, alltås uttagen i år. Tittar återigen på mamma, hon säger att hon har ont i nacken. Frågar mig om även jag har det. Jag svarar nej, jag satt hela tiden med huvudet mot nackstödet. Försiktigt öppnar jag bildörren, tar mig ut och glider nedför diket, så ja är jämnsides med bakluckan.Det ser inte så farligt ut ändå. Tar mig upp på vägen och ringer pappa samt bärgningsbil.
Pappa kommer inom 20 minuter. Frågar hur det är med oss för att sedan säga: - Fredrika, varför parkerade du där? -Men jag lärde mig att man skulle backa in på körskolan, svarar jag. Lånar därefter pappas mobil, eftersom mitt mobilbatteri är urladdat, och ringer min karl. Jag berättar vad som har hänt och säger att det nog bara är en liten buckla i bak. Vilket visar sig vara totalt fel. När bärgningsbilen dragit upp den lilla bilen, så visar det sig att hela bakvagnen är intryckt. För att ta hela bilens historia på en gång så visar det sig senare när den har lämnats in på verkstaden att det inte finns något att göra, det är bara att skrota bilen.
Idag fyrra år efter denna händelse som skedde 22 November 2004, ringer min kära mor och säger: - Jag har kört av vägen idag, med min karls bil. Det blev inte något på bilen, förutom något med ett lyse. Det känns som att jag ungefär har skrivit detta tidigare. För att sedan avrunda det säger hon att det är första gången hon har hamnat i diket. Jag instämmde dock inte i det uttalandet, för något säger mig att hon har vart i ett dike tidigare.
I vilket fall somhelst kära mor så älskar jag dig och är glad att du är välbehållen!
Jag och min kära mor sitter i min karls bil på väg mot Tierp. Klockan är ca 18.00 och jag kör. Väglaget är det samma som det var på morgonen, jag kör på en 90 väg. Hastigheten jag håller är 100 km/h jämförelsevis med de 120 som jag hade kört på vägen till Söderfors på morgonen. Väglaget är detsamma. Det är fortfarande ca 1 dm snödjup och modd mellan körfälten. Jag har en buss framför mig och inser att jag börjar närma mig den relativt fort. Jag måste alltså ta ett beslut. Jag väljer att köra om. När jag ska till och sätta min plan i verket så tar jag det försiktigt över snömodden, som jag lärt mig i körskolan, sedan börjar jag försiktigt att öka farten. DÅ skriker någon till. Nej! Kör inte om! Automatiskt vrider jag snabbt på ratten tillbaka mot mitt eget körfält. Vad händer? I ca 110 km/h så får jag sladd.först åt höger. försöker styra upp. Sedan åt vänster. Känner hur paniken närmar sig. -Mamma! Ingen kan hjälpa mig nu! Måste klara det själv. Får ytterliggare en sladd åt höger, denna gång snurrar även bilen, ett halvt varv. Ner i diket. Fan! Chocken är ett faktum. Mamma ser riktigt skärrad ut. Vad har jag gjort? Hur ska jag förklara detta för min karl? Bilen är en -04, alltås uttagen i år. Tittar återigen på mamma, hon säger att hon har ont i nacken. Frågar mig om även jag har det. Jag svarar nej, jag satt hela tiden med huvudet mot nackstödet. Försiktigt öppnar jag bildörren, tar mig ut och glider nedför diket, så ja är jämnsides med bakluckan.Det ser inte så farligt ut ändå. Tar mig upp på vägen och ringer pappa samt bärgningsbil.
Pappa kommer inom 20 minuter. Frågar hur det är med oss för att sedan säga: - Fredrika, varför parkerade du där? -Men jag lärde mig att man skulle backa in på körskolan, svarar jag. Lånar därefter pappas mobil, eftersom mitt mobilbatteri är urladdat, och ringer min karl. Jag berättar vad som har hänt och säger att det nog bara är en liten buckla i bak. Vilket visar sig vara totalt fel. När bärgningsbilen dragit upp den lilla bilen, så visar det sig att hela bakvagnen är intryckt. För att ta hela bilens historia på en gång så visar det sig senare när den har lämnats in på verkstaden att det inte finns något att göra, det är bara att skrota bilen.
Idag fyrra år efter denna händelse som skedde 22 November 2004, ringer min kära mor och säger: - Jag har kört av vägen idag, med min karls bil. Det blev inte något på bilen, förutom något med ett lyse. Det känns som att jag ungefär har skrivit detta tidigare. För att sedan avrunda det säger hon att det är första gången hon har hamnat i diket. Jag instämmde dock inte i det uttalandet, för något säger mig att hon har vart i ett dike tidigare.
I vilket fall somhelst kära mor så älskar jag dig och är glad att du är välbehållen!
Kommentarer
Trackback
