Freddie

En sak är säker, jag kommer aldrig någonsin begripa mig på karlar. Vad som sker sig i deras små huvuden är och förblir en stor gåta för mig. De hävdar att kvinnor är svåra att förstå, men de är inte ett dugg bättre själva. De kanske inte talar i gåtor på samma sätt som vissa kvinnor har förmåga att göra, men det dem däremot gör är att säga tvetydiga saker. Jag blir galen! Du kan inte i ena meningen säga till någon att du är kär, saknar den och att du vill träffa den, för att i meningen därefter säga att du inte vill något alls. Detta övergår mitt förstånd. Varför inte säga: jag vill inte träffa dig mer, sedan räcker det. Alla andra kommentarer utöver det är överflödiga.

Från irritationen över karlar till irritationen över de där små sommarmonstrerna som kommer fram på kvällningen och suger ur blodet ur mig så fort jag öppnar ytterdörren. Karlar suger energi och myggor blod. Toppen! Detta resulterar i att lilla jag ligger sömnlös på natten och kliar på alla dessa myggbett som har tillkommit under dagen, samt funderar över hur jag ska kunna radera minnen ifrån mitt lilla huvud. Hade vart lättare om jag var en dator, ingen mygga skulle terrorisera mig och för att ta bort minnen, som jag inte skulle vilja spara, hade jag enkelt kunnat radera bort. Nu är det tyvärr så att jag inte är någon dator, jag får helt enkelt stå ut, låta saker ta sin tid och fortsätta kämpa mig igenom denna sommar.

Fick ett roligt mail av S igår, var tvungen att skriva av ett citat ur det.

En passande låt så här inpå fredagsnatten och för mig betyder den mycket.

Det finns inget som är fel med att alltid vilja prestera sitt bästa. Svårigheten i det ligger dock i att du får alltmer prestationsångest inför varje gång du ska göra något. Det blir svårare och svårare att göra något bättre, sen känns det alltid lika förnedrigt att få ett fel på ett provresultat efter att tidigare alltid har haft alla rätt. Det mest tragiska med prestationsångest är att det blir som ett gigantiskt hinder framför dina fötter, eller mer som en sankmark som drar dig nedåt, du fastnar och vet inte riktigt hur du ska lyckas med att ta dig vidare. Du försöker och försöker, men du känner ändå aldrig dig riktigt nöjd, för du vet att du kan göra det bättre! Då har inte andra människors åsikter så stor betydelse, för du har redan dömt ut det som du har försökt presterat, du har redan kastat det åt sidan. Ständigt motiverar vi varandra, uppmuntrar vänner och familj, försök och gör ditt bästa. Därefter kommer kommentarerna, du som är så duktig torde väl inte ha något problem med dem där simpla uppgifterna. Det är ju trots allt det som gör det så svårt. När du är van att alltid få arbeta med svårare uppgifter så blir de mer enkla uppgifterna svåra för att du gärna vill komplicera till det. Slutsats: gör ditt bästa, men pressa dig inte för hårt. Du duger ändå!

Mitt humör för dagen befinner sig verkligen på topp, det var verkligen helt fel uttryckt av mig. Mitt humör för dagen är som ett berg-och-dal-åkande, inklusive den där illamående känslan efter att ha snurrat runt på tok för länge. Denna period på månaden är då jag vanligtvis har en tendens att haspla ur mig sarkastiska och irriterande harranger på bloggen, men inte idag. Det känns främmande, men önskvärt. Hade dock kunnat önska att resten av min kropp kunde finna samma lugn, men ack sådan tur kan ju inte jag ha. Nå väl, nu har jag svamlat lite så nu bär det av till min säng och se om jag har bättre tur med John Blund ikväll, igår väntade han fram till 3.30 innan han besökte mig, därav kvällens trötthet.

Sov sött! Kramar

Försöker göra något åt min dåliga ovana, då syftar jag på den ovanan jag har lagt till med nu under våren, att inte uppdatera bloggen. Finns mängder av olika händelser och tankar som jag hade kunnat delge er, men jag har valt att inte vara alltför personlig i min blogg, detta beror på övervägande antal faktorer, där bland att jag inte vill att vem som helst ska kunna ha tillgång till mina tankar. Tyvärr må jag säga, så finns det redan för många som har det. Jag är väldigt öppen som person, men sluter mig som en mussla om det blir allt för personligt eller ifall det handlar om känslor. Detta kan för vissa vara väldigt svårt att tro, men jag väljer ofta vad jag vill att andra ska veta om mig och mina känslor, det är mina och strikt privata.  Däremot så är jag mer öppen med mina tankar och åsikter i vissa frågor.

Min älskade lilla E ringde idag och frågade om jag skulle vilja vara hennes brudtärna nästa gång hon gifter sig. Självklart ska jag vara det, men kan inte för hela mitt liv förstå hur hon tänker när hon nu återigen har börjat fundera på att gifta sig om hon hittar den rätta. Jag har inga som helst tankar på att gifta mig och jag är lika mycket singel som henne. Därmed säger jag inte att jag aldrig skulle vilja, men det är inte något jag prioriterar i mitt liv just nu och det finns inte med i min livsplan för nästkommande decennium heller. Det som för tillfället mest överensstämmer med mina tankar är: "I never will marry, I´ll be no man´s wife. I intend to stay single for the rest of my life." (Irländsk ballad från 1800-talet.) Jag kanske bär på en del gamla värderingar, bland annat att gifter jag mig så kommer detta endast ske en gång och då ska det vara för alltid. Inget förhållande är enkelt, därmed så är icke heller äktenskapet på något sätt enklare, men har jag lovat att älska någon i nöd och lust och allt det där, så anser jag att då får jag även göra allt i min makt att kämpa för att få det att fungera. Har även vid någon tidpunkt hävdat att det är vettigare att gifta sig efter endast ett år tillsammans med någon än att skaffa barn, eftersom genom barn är du låst till denna person i minst arton år framöver och du kan alltid skilja dig. Detta kan verka tvetydigt, vilket jag är mycket medveten om, men om den dagen kommer, då jag gifter mig så kommer jag att ha begrundat det väl och sedan göra allt i min makt för att få det fungera och misslyckas jag, så var det första och sista gången. Det är lätt att säga nu, men just nu känner jag inget som helst behov av att ingå ett äktenskapslöfte.

Som avslutning så väljer jag idag att bidra med två låtar som jag har lyssnat till större delen av dagen, den jag utan tvekan har lyssnat mest på är "Lake of fire", den är riktigt bra och även så de minnen jag har till den låten.






Denna låt är bara så mysig på något underligt sätt.

Ha det bra! Kramar

Maj är snart över, det är helt obegripligt hur fort tiden passerar, var det inte nyss januari? Nu har jag bott här uppe i fjällvärlden i nästan fem månader, åkte upp hit med en inställning att det i alla fall var ett jobb och att sex månader från ett civiliserat samhälle inte var så farligt. Nu är det förvisso så att jag med jämna mellanrum åker hemåt till de mellersta delarna av Sverige, men ändock trivs jag bra här uppe. Jag kanske inte ser mig själv som den mest typiska skogsmullen, men ändå känner jag ett obeskrivligt lugn när jag är nära naturen, samtidigt eller kanske på grund av detta uppskattar jag det tempo som återfinns i städernas miljö. De gånger jag åker ner till Stockholm så gör jag inget annat än att bara stortrivs, affärer och kaféer med mera till oändlighet. Däremot så vet jag inte om jag i grund och botten uppskattar det lika mycket som en morgonpromenad i skogen i närhet till vatten, där jag kan se fåglar och höra deras morgonglada kvitter. Idag är det tyvärr så tråkigt väder att min dagliga promenad, på fem kilometer, inte gav mig lika stor tillfredsställelse som när solen skiner.

När flyttar jag hem då? Jag kommer att bosätta mig i min hemort till och börja med, detta sker i mitten av juni. Sedan vet jag i början av juni hur länge jag blir kvar, men på den lilla orten blir jag aldrig kvar. Har skrivit det förr, det är min hemort - men inte den ort som jag känner mig mest hemma i. Ni som vill veta, får helt enkelt hålla ut, jag bestämmer mig när jag vet vad alternativen är. Därmed betyder inte det att jag inte saknar er, för det gör jag i stora mängder. Nu kommer jag till det värsta, ni blir aldrig av med mig, för jag kommer alltid att åka hem för att våldgästa er, så var beredda!

 

Dessa bilder är tagna under promenaden i torsdags morse som jag gjorde med min kära farfar. Underbart, eller hur?!

Hoppas ni får en trevlig kväll med bättre väder än mig. Kramar.

Ibland kommer det stunder då jag börjar fundera, är jag så tråkig? Saknar jag ett sinne för att kunna se humor i en del saker? Börjar jag bli gammal?

 Idag har definitivt varit en sådan dag. Jag är utan tvekan för gammal för två och en halvdagars. Sedan satt jag på tåget hem. I sätena på andra sidan gången sitter det några tjejer i fjorton till sextonårsåldern. De hade tydligen varit på någon form av diskussionshelg, om fördomar. Jag är inte fördomsfri, men dessa ungdomar satt i en och en halv timme och diskuterade alla möjliga saker. Judarna skulle förflyttas och bo på Grönland. Vegetarianer borde utrotas. Vi borde gräva bort Skåne från Sverige.  Och sedan sätta upp ett koncentrationsläger i Danmark för de människor som inte borde få leva, eftersom i Danmark kan de ju ändå inte tala. Jag kände hur irritationen tilltog. Så mycket fördomar. Varför har vi människor så svårt att acceptera att alla är olika? Vi kommer inte tycka lika i alla frågor. Som sagt lider även jag av vissa fördomar, dock tänker jag inte skriva dessa här av olika anledningar. Alla fördomar vi har, tror jag, beror främst på okunskap. Det kan vara så att vi inte vet, eller ännu värre, vi vill inte ens öppna våra ögon och förstå. Det är så skrämmande. Vi lever i ett mångfacetterat samhälle, för att alla ska kunna känna sig likvärdiga så måste vi öppna upp ögonen. Min önskan är att de yngre som växer upp ska bli mer toleranta, kunna på ett bättre sätt kunna acceptera olikheter. Många äldre i dagens samhälle lever med enorma fördomar, dessa är det i princip för sent att kunna radera ut, de är fast i gamla tankar och värderingar. Hoppet står till de yngre generationerna, därmed så kände jag en viss fruktan när jag hörde dessa ungdomars diskussion.

Det som fick mig att reagera starkast var en tjej på fjorton år och hennes kommentar: Min lärare tror inte att jag kommer att bli något, därför tänker jag starta ett tredje världskrig, då har jag i alla fall lyckats med något. Är inte det tragiskt? Jag menar den här läraren har fått en tjej att tro att hon inte duger. Då funderar jag vidare, är det även läraren som lagt grunden till hennes, som jag tolkar det, dåliga självförtroende så hon vill hitta andra människor som inte duger. Att hon ständigt vill finna fel på människor som hon möter. Det tåls att fundera över.

Hela min kropp skriker bokstavligt talat efter sömn. Hur kan jag då fortfarande vara vaken? Är då en naturlig följdfråga. Jo, detta beror på att så fort lilla Freddie har lagt ner sitt lilla huvud, på den alldeles för mjuka kudden, så blir hon med ens klarvaken. Detta är något jag finner ytterst tröttsamt. Varför ska det vara så svårt att få några timmars sömn? Jag behöver förvisso inte svaret på den frågan, jag har ju dock redan givit upp hoppet för den här natten, i hopp om att det kommer fungera bättre imorgon.

Med detta ville jag endast säga: Jag lever.

Kunde inte låta bli att ta med denna underbara låten. Jag verkligen älskar den här karlns texter!

Ha en bra dag! Kramar 

God afton.

Vad har hänt den senaste tiden? Massor! För att få någon struktur på detta skriver jag allt fantastiskt som har hänt sedan i torsdags.

Agnes och Felicia.

Under torsdagen fick jag äntligen återse två av mina närmaste vänner, Mikkiz och Emma samt deras barn. Vilka charmtroll de är! Har saknat de alla otroligt mycket, var på tok för längesedan sen sist!  

Under fredag fick jag lite extra tid till att umgås med Felicia och Agnes. Så nu har jag lyckas lära dem lite nya bus! Det är så roligt, de är så lättlärda. Jag funderar dock om Mikkiz tycker det är lika roligt? Trots allt är de bara snälla bus som jag lär dem. Sedan lämnade jag dem på dagis så att jag kunde fortsätta min resa genom mellan Sverige, vidare mot Gävle/Söderfors. Lite tråkigt att lämna vännerna bakom sig, men istället fick jag återse min familj samt ett efterlängtat besök på MAX.

Min kusin, hans fru och barn.

Nu har vi kommit till det mest fantastiska som hänt denna helg. Min kusin hade dop för sitt första barn. Lille Nils skulle nu döpas och få namnen Nils Mats Jack. Otroligt vilken snäll liten kille, inte ett ljud han gjorde ifrån sig under hela dagen. När själva dopet var avslutat, spelades den första strofen ur bröllopsmarschen på orgeln. Jag tänkte: Varför spelar dem den här? Sedan tog det endast en millisekund innan nästa tanke dök upp i min lilla hjärna; de ska gifta sig! Mycket riktigt. Det innebär nu att jag som övervägde att vara hemma och kurera mig, på grund av förkylning, kunde ha missat hela ceremonin.   Det hade vart en katastrof, om inte annat hade jag varit besviken på mig själv.  Nu blev det istället så att jag fick sitta och kämpa emot de glädjetårar som hotade att tränga fram. Jag kan nog inte säga mycket mer än att jag önskar att de får ett rikt och lyckligt liv tillsammans och grattis återigen.

Sist men inte minst, så har det varit en härlig söndag ur lilla Freddies perspektiv. Det är nämligen så att jag har införskaffat mig två par nya skor! Detta var välbehövligt då jag inte har några promenadskor och nu har jag två par. De flesta som känner mig vet att jag finner ett stort intresse i att gå i skoaffärer och införskaffa mig nya skor. Ur min ekonomiska synvinkel är det tur att min mor var med, hon var nämligen så konsekvent att hon i princip drog med mig till kassan efter det att jag hade hittat två par som jag skulle köpa. Dock så är inte lilla Freddie ännu klar med skoköp inför sommaren. Finns massor av skor som vill flytta in hos mig i sommar och det är definitivt inga promenadskor! Det är riktigt snygga skor.

              
Mina nya skor!

Paret till vänster har jag nu idag gått in ordentligt genom en promenad till norska gränsen, ca 1,2 mil. Tack sara för en trevlig promenad.

Ha en trevlig kväll allesammans.

Jag vet. Jag har inte uppdaterat min blogg på evigheter nu. Det börjar tyda på en dålig ovana. Har varken funnit tid, ork eller motivation till att skriva något. Dessutom har jag haft så mycket i huvudet, så jag inte funnit något intressant att skriva om, dock har jag väl inte gjort det denna gång heller. Skillnaden mellan idag och alla andra dagar är att jag känner för att få ur mig lite irritation.

På lördag ska mitt yngsta kusinbarn döpas. Lille Nils. Nu är det tyvärr så att jag är förkyld, så det blir inget gos med honom om jag inte blir bättre det vill säga. Sedan misstänker jag även att min halsböld är på återtågande, håller därmed mina tummar på att jag har helt fel, för skulle det vara så blir det inget dop alls för min del. Så nu är det bara att invänta morgondagen för att se hur jag känner och mår.

Trots det att jag ska på dop på lördag, saknar jag fullständigt motivation för att åka. Jag vill vara kvar hemma. Det beror till viss del av att jag är så över ambisös med att planera in diverse saker som jag ska göra när jag åker hemåt. Nu när jag saknar motivation och känner mig less på allt i allmänhet och resa i synnerhet så känns det bara som ett ont måste. Jag håller mina tummar hårt för att detta kommer att ändras innan avfärd.

Förstår inte vad denna förlust på motivation beror på. En anledning kan vara att jag vaknade irriterad efter en timmes sömn på eftermiddagen. Drömde något så fruktansvärt irriterande, som jag inte vill gå närmare in på. Därefter så tog jag mig en halvtimme för mig själv för att inte terrorisera andra med min irritation. Väldigt omtänksamt av mig, men vad hjälpte det? Den första jag ringde där efter var enbart spydig och provocerande. Uttryckte ordagrant: Skulle bara se om du blev arg. Tack för den! Jag svarade sannings enligt: Nej, jag blev inte arg. Bara irriterad. Det är tydligt att jag vaknade på helt fel sida efter en timmes sömn. Nu håller jag mina tummar för att sex timmars sömn vänder detta utgångsläge till något positivt, så att det är den optimistiska Freddie som slår upp sina blå imorgon!

Kram på er!