Freddie

Då var den andra "riktiga" arbetsdagen genomförd och nej, jag längtar inte hem! Jag har det alldeles ypperligt bra här uppe, så ingen behöver komma till min undsättning. Delvis så kan det bero på att jag har ett fungerande internet, detta till trots så börjar jag redan saknar många av er där hemma. Där hemma är ju något som är mångtydigt, med hemma menar jag Avesta, Karlholm och Söderfors.  Känner inte för att specificera vilka ni är, för det tror jag ni vet ändå.

I måndags när jag åkte upp hit och insåg att jag skulle bli lämnad helt ensam, uppe i bergen, så kom nervositeten ordentligt över mig. Det som var mest skrämmande, är att jag skulle bli lämnad här, utan någon tillgång till bil. Så blev det förvisso också, men jag har funnit mig väl tillrätta. Förvisso hade jag kunnat åka hemåt oftare om jag skulle haft en bil, eftersom jag endast jobbar fyra dagar per vecka, men hittills så går det ingen nöd på mig.

Igår skickade min underbara vän Mikkiz en länk till mig. Jag blev förstås väldigt nyfiken, de länkar hon vanligtvis skickar till mig har en tendens att vara väldigt underhållande. När jag igår öppnade länken så kunde jag inte undgå att känna viss stygn av smärta. Är det så hon ser på mig? Eller skickade hon länken endast som en varning för hur mitt liv kommer att sluta, om jag inte börjar göra mig av med saker som jag inte längre nyttjar. En sak är åtminstone säker, att min lilla vän Mari utan tvekan skulle ingripa innan jag hamnar där.

Hade någon berättat för mig för 6 år sedan, att jag vid 23 årsålder skulle undervisa i en skola i fjällen, så hade jag med största sannolikhet endast skrattat och skakat nekande med mitt lilla huvud. Med andra ord så hade jag inte tagit den personen på allvar. Lilla jag, uppe i fjällen. Nej, den tanken stämmer inte riktigt överens med min självbild. Ännu värre hade det varit om någon hade sagt, för 10 år sedan, att jag skulle utbilda mig till lärare inom natur- teknik och matematik. Den personen skulle jag förmodligen endast ha ignorerat. Teknik? Jag? Jag visste ju knappt hur man bytte glödlampa, då. Nu är det dock så att jag hamnat på en liten skola uppe i fjällen. Jag undervisar i Förskoleklass upp till år 5, men framför allt år 3-5 ansvarar jag för. Lilla jag ska även ha alla elever i idrott samt textilslöjd. Så utan att överdriva, så kommer detta halvår bli det mest erfarenhetsrikaste halvår i mitt liv. Inte nog med att jag ska undervisa i ämnen jag inte har utbildning inom, så ska jag även undervisa på en högre nivå än jag har behörighet för, dessutom sker detta drygt 40 mil från min hemort.   

Idag har jag genomfört min första dag i barngrupp.  Många nya ansikten, så det blir en utmaning att se hur lång tid det kommer att ta för mig innan jag kommer ihåg namnen på alla. Svårare är det dock när man har tagit på sig alla vinterkläder och gått ut. Det är en sak att känna igen eleverna inomhus och en helt annan sak att försöka känna igen dem med mössor och stora vinterkläder. Förmodligen så kommer även detta gå bra. Det jag är mest konfundersam med just nu är planeringen för de lektioner som jag ska undervisa i. Så åtminstone en timme ikväll kommer att gå åt till att söka inspiration och att göra en början till en grovplanering.

Då får jag önska alla en god fortsättning på det nya året, som har börjat katastrofalt ur mitt bloggande perspektiv.

Det har hänt mycket under den gångna veckan. Bland annat har jag vart och firat nyår hos min lilla Sessan i Karlholm och firat nyår. 

Sedan är det ju så att jag har flyttat upp till nordligare Dalarna.  Här är lite bilder därifrån.

För att vara en person som är stamkund hos adressändring, enligt vissa av mina vänner, så måste jag vara helt talanglös på att packa saker. Funderar för fullt om detta kan ha något med min optimistiska syn på tillvaron att göra? Vad jag menar är, att jag från början trodde att det skulle ta mig ca 8 timmar att packa ihop mina tillhörigheter i små kartonger. Detta har jag givetvis nu förstått är något helt orimligt, då jag nu har packat för fullt i ca 4 timmar. För det andra så trodde jag att det fanns gott om kartonger att packa i, även detta visade sig vara helt fel.  I och med det så kommer min morgondag bestå av att gå igenom kartongerna, som står i källaren och slänga allt som är överflödigt. Den uppgiften kommer utan någon tvekan bli en av de svåraste utmaningar som jag någonsin ställts inför. Riktigt så allvarligt är det kanske inte, men jag har väldigt svårt för att slänga saker som jag inte längre behöver. Det tar emot någonstans, långt inuti mig. Det kommer en liten, liten röst som viskar att det kan vara bra att ha kvar dessa saker till senare. Trots att de endast har legat och skräpat i förråden de senaste fem åren. Sedan kommer vi till det sista kruxet. Jag har resonerat som så, att eftersom jag kommer att hyra ett möblerat hus, så kommer jag inte behöva ta med mig så mycket upp. Yeah right! Trots att jag har ett förråd som min kära mor har hyrt åt mig, i Söderfors, så pekar alla tecken mot att de flesta kartonger kommer att följa med mig upp till Rörbäcksnäs. Inte till Söderfors. Däremot så kommer de allra flesta, jag vågar inte säga alla, möbler att hamna i det där lilla förrådet. Jag hade som åsikt innan jag började packa, att jag borde ha vanan inne, det här skulle inte vara något tidskrävande. Ack så fel jag kan ha och det mina goda vänner, det stör mig. Jag ska inte kunna ha fel.

Till min kära mor som läser min blogg, ska detta tilläggas:

Jag har kört försiktigt med din bil och kommer att göra det även i fortsättningen.

Jag ska tanka din bil när jag kommer tillbaka med den.

Jag har skrivit på kartongerna vad som är i och till vilken ort de ska fraktas till.

Och nej, jag åker inte hem förrän jag är klar här.

Så gott nytt år, så ses vi när vi ska fira mosters 60-årsdag på lördag.

Jag har tidigare berättat om det där hemska, pedantiska, monstret som jag har blivit smittad utav. Nu har det äntligen börjat mjukna lite grann, det är inte längre lika läskigt som tidigare. Dock så håller jag fortfarande städat kring mig, jag och monstret har helt enkelt börjat kunna leva med varandra. Däremot så vet jag inte vad som har hänt med personen som smittade mig med detta lilla monster. Inte för att det såg kaotiskt ut i den personens bostad, men det var en chockad Freddie som såg sig omkring där. Kan detta verkligen vara min pedantiska väns bostad? Min pedantiska vän hade aldrig någon disk i diskhon, hade inte fullt med skit på golvet, var otroligt noggrann med sitt köksbord osv. Det jag idag möttes av, var ett golv med lite skit här och där, en diskho full med disk, en perkolator med kaffesump kvar i och en dammig soffa. Förstår ni att jag var förvånad? Det är min bostad som vanligtvis är i det där skicket. Inte min väns! Jag bör väl tillägga, att det är nog bara är mest positivt att vännen min inte är lika pedantisk längre, nu behöver man ju i alla fall inte känna att man måste åka hem och städa efter ett besök där.  

Jag har idag vart hos mina kära farföräldrar. Som vanligt så kunde jag inte motstå frestelsen att ställa mig på vågen. Idag var jag dock lite väl optimistisk, trodde att julen hade hjälpt mig lite på traven med att gå upp i vikt, men icke!  Personligen så tycker jag att det borde hjälpa lite om man frossar i sig massa onyttigheter, men där hade jag tydligen fel. Så på vägen tillbaka hem till pappa hade jag kommit på att jag i dagens inlägg äntligen kunde klaga lite över att alla tidningar, allt som oftast har tips för hur man går upp i vikt, men aldrig hur man går ner i vikt. Därför satte jag mig med pappas laptop i soffan, googlade på hur man går ner i vikt detta gav mig endast 3160 träffar, förvånansvärt lite i mina ögon. Därefter så sökte jag på hur man går upp i vikt, min hypotes var att det skulle finnas ett fåtal träffar, men jag fick snabbt min hypotes avvisad. Det visade sig att det fanns 6220 träffar på detta ämne. Jag var dock ändå inte övertygad, eftersom idealet i vårt samhälle är att vara smal, detta bidrog till att jag ändrade sök orden till, gå ner i vikt, respektive gå upp i vikt.  Då visade min hypotes att stämma betydligt bättre överens med verkligheten. Gå ner i vikt gav mig 473 000 träffar, medan gå upp i vikt endast resulterade i 137 000 träffar.

Att idealet i vårt samhälle är att vara smal, så resulterar det i att det sällan skrivs på löpsedlarna hur man går tillväga för att gå upp i vikt. Just detta är något som länge har irriterat mig. Om man utgår från att man ska ligga mellan 20-25 i BMI för att anses vara normalviktig så är jag underviktig. Detta är dock inte ett medvetet val. För mig är det lika svårt att öka i vikt, som det kan vara för andra att minska i vikt. Det är alltså lika frustrerande. Däremot så vet jag visserligen att träning hjälper mig att öka i vikt, så jag får skylla mig själv till en viss mån då jag inte finner det speciellt roligt att träna själv. Att vara smal, kan jag tycka, är lika jobbigt emellanåt som att vara överviktig. Det finns dock en sak som skiljer det åt. Alla verkar ha rätt att anmärka för smala personer, hur smala de är. Det är även godtaget att fråga om personen inte äter. Då måste jag ställa en fråga. Hur många är det som säger till en överviktig person att den är tjock? Hur många är det som frågar om den personen bara äter massor med onyttigheter? Ingen! För det är tabubelagt ämne. Det är få som tänker på att många underviktiga personer inte har valt att väga lite. Det beror mer på ämnesomsättning osv. Jag minns fortfarande hur hemskt jag tyckte det var när jag var yngre, både vuxna och vänner kritiserade ständigt att jag var smal. Jag åt mest av alla, men det resulterar inte i någon viktökning för min del.

Dessa råd, angående att gå upp i vikt, hittade jag på en internetsida som heter netdoktorn. Dock kunde jag inte låta bli att kommentera de råd som gavs.

Ät regelbundet och ofta

Att äta ofta och lite mindre varje gång är bra om man ar dålig aptit, då kan stora måltider kännas svåra att få ner. Istället ska du försöka satsa på flexibla måltider enligt den aptit du har:

•·   Ät regelbundet och ofta: frukost, lunch, middag och minst 3 mellanmål per dag (äter du små lunch/middagsportioner kan du äta fler mellanmål).  

Här faller jag förmodligen på frukosten, men seriöst, hur många är sugen på en torr smörgås när man vaknar? Jag äter frukost, om det är smörgåstårta eller riktigt hotell frukost, där det finns många olika alternativ.

•·   Ät gärna tillsammans med andra. Då brukar aptiten öka.

Min aptit minskar nog snarare, då maten ska mätta fler munnar.

•·   Drick gärna lite vin till maten (dock max 1-2 glas per dag), alkohol innehåller energi och ökar dessutom aptiten.

Denna punkt gillade jag skarpt. Men det lär bli kostsamt i helgen och kan inte dricka vin om dagarna när jag börjar arbeta.

•·   Satsa på dukning och fin uppläggning av maten. Använd gärna grönsaker och frukt med många olika färger, fler färger stimulerar hjärnan och ökar aptiten (att gå in i en smågodisbutik kan till exempel ha den effekten...)

Jag antar att alla som lever själva vet att det känns relativt meningslöst att lägga upp maten på något fat innan tallriken. Det innebär ju endast mer disk, men det där med grönsaker kan jag hålla med om.

•·   Ät bara mat som du tycker om, välj smaker och råvaror som du gillar och fundera på vad som är just din favoritmat.

Varför ens laga mat till sig själv som man inte gillar?

•·   Bläddra gärna i fina kokböcker för inspiration. 

Ja den här punkten stämmer ju bra, men är det fler än jag som har en förmåga att hitta något gott recept, för att sedan komma till affären och upptäcka att flertal varor inte finns i affärens sortiment?

•·   Motion och frisk luft ökar aptiten. Gå en promenad före middagen

Ja, ska jag ut och promenera så föredrar jag att göra det innan jag äter. Skulle aldrig komma på tanken att gå ut och promenera efter maten!

Så nu vet jag hur jag ska börja mitt nya liv när jag flyttar upp till Sälen.

Sitter hos min far nu och funderar. Hur kommer det sig att alkohol gör så att folk pratar om allt möjligt? Jag vet att jag också har den förmågan att kunna prata alldeles för mycket, i synnerhet i samband med alkohol. Däremot så har jag nu, äntligen, insett att man nog inte bör förse andra med för mycket information. Jag fick reda på av T igår något som jag absolut inte ville höra och ännu värre, jag har ingenting med saken att göra. Det är något som i första hand har med J att göra och vad sjutton ska alla andra få veta om privata saker för? Jag skulle bli väldigt ledsen och sårad om det gick runt folk och berättade sådana saker om mig. Så idag så känner jag stor sympati för J. Tyvärr så känner jag inte för att säga det till J, för det skulle såra mer än att göra någon nytta, med all förståelse. Med all respekt för era medmänniskor, tänk en gång till innan ni öppnar munnen när ni dricker alkohol, speciellt om det handlar om andras privatliv. Så nu har jag fått det sagt. Bör kanske tilläggas att man oftast kan prata om vad som helst med mig, men även jag har mina gränser. Tro det eller ej.

Nu ska jag gå och lägga mig i ett varmt och skönt bad, sedan är det sängen som gäller.
Ta hand om er och var rädd om era vänner.

Efter att jag igår dagens inlägg tyckte att karlar har det fantastiskt bra, känner jag att jag måste visa lite sympati för dagens karlar. Detta beror på att vi i dagens samhälle anser att alla arbetsbördor i hemmet ska delas upp rättvist. Det är inte längre kvinnorna som ska sköta om hemmet och barn, numera har karlar ett lika stort ansvar. Att karlarna ska hjälpa till med tvätt, disk, matlagning etc. är en självklarhet. De karlar som inte gör de är antingen lata eller gammalmodiga. Vi kvinnor ser inte de ovanstående sysslorna som någon hobby, men alla vet vi ju att karlarnas hobby är; att reparera bilar, klippa gräs, snickra osv. När de har gjort sin hobby så är de hjärtligt välkomna in och hjälpa till med de husliga uppgifterna. Då kan vi se hur roligt de tycker att det är att damma av alla ytor som är fullproppade med diverse saker som vi kvinnor tycker är fina att ha i hemmet, men som de finner överflödiga. Vi litar sällan på att ni kan klara er utan oss, därför får ni ofta påminnelse om vad ni ska göra, vad ni ska fråga vid ex. läkarbesök etc. Det många gör fel, är att vi inte litar på att karlarna klarar av de sysslor som vi klarar av. Egentligen kanske inte det är så konstigt, vi förväntar ju oss inte att karlarna ska tro att vi ska gå ut och reparera bilen när den är trasig, att vi ska byta till vinterdäck respektive sommardäck på bilen. Den karl som tror att en kvinna tänker frånta hans hobby kan ju inte vara klok. Det kanske är så karlarna också resonerar. De vill helt enkelt inte frånta oss vår hobby, som går ut på att inreda, laga mat och ha ett hem som ser presentabelt ut. Sedan måste jag självklart ge, åtminstone de flesta karlar en eloge. Det är helt underbart hur ni kan stå ut med oss kvinnor. Ni är så duktiga, efter det att ni har utfört er hobby, går ni in och donar med det som behövs ordnas med inne. Det är tur att ni finns och kan hjälpa till överallt, detta till trots att vi inte värderar era insatser så högt.

Slutsatsen av detta är att karlar helt enkelt är undervärderade.

I natt när klockan var tre, så låg allt möjligt i sängen där jag skulle sova. Det var tidningar, penna, dator, mobil och snus. Allt låg med andra ord i sängen, förutom det som skulle ligga där. Jag och täcket. Förstår inte varför jag aldrig kan somna i tid. Har åtminstone kommit fram till att jag i mitt nästa liv, om det finns något sådant, ska vara man. Jag menar de förstår inte ens hur bra de har det, egentligen. Jag skulle vara överlycklig om jag skulle få vara utan humörsvängningar och pms och allt som tillkommer i och med det. Tänk att slippa:
Illamåendet som jag har i hela två veckor innan mens.
Ömmade bröst.
Uppsvälld mage.
Magont.
Ryggont.

Det jag dock finner värst är humöret. Jag kan inte finna några positiva tankar. Finns inget gott i denna värld, överhuvudtaget. Jag retar upp mig på saker som jag i vanliga fall, dvs. 2 veckor i månaden, inte skulle lägga ner energi på. Det enda som får mig motiverad är att jag får sitta och klaga, men när jag är som mest irriterad och mest sur, det är då jag vanligtvis också börjar att skratta. I vissa fall så börjar jag även gråta över ingenting. Helst av allt skulle jag vilja isolera mig under denna period. Jag känner mig så fruktansvärt elak, men kan inte hjälpa det. Hör hur orden låter när jag  säger dem, det enda jag kan göra är att be om ursäkt efter varje ord som jag har yppat. Så jag tycker att killar som är sjuka inte bör klaga, ni vet ju i alla fall att det kommer gå över inom en snar tid, men detta är återkommande och kommer med jämna intervaller. Så för att bespara så många som möjligt ifrån mina humörsvängningar, kan jag rekomendera att ni inte hör av er till mig, åtminstone inte de kommande dagarna. Sen vet jag att om ni som vanligtvis brukar höra av er, upphör med detta de kommande dagarna så kan ni ju vara beredda på att jag kommer att ringa och gräla på er!

Så nu hoppas jag att alla kommer ha en minst lika trevlig helg som mig! Ha det bäst!

Nu har jag ägnat ett par timmar för att få min blogg att se lite roligare ut. Jag är dock långt i från klar, men det får duga tills imorgon. Ska försöka få den lite bättre under morgondagen. Vanligtvis så skulle jag utan några större problem kunna sitta och klura med den tills jag blir klar på morgonsidan någongång, men inte denna natt. Det är nämligen så att jag  återigen ska hälsa på, på min lilla systers jobb imorgon. Ska följa med pappa när han går 6.30. Varför jag ska utsätta mig själv för något dylikt, beror på att jag känner att det är dags för mig att vända tillbaka dygnet rätt. Skulle jag inte göra det så vet jag, med stor säkerhet, att det kommer bli olidligt för mig om ett par veckor när jag ska börja jobba.

Så det är bara att ni får stå ut med att bloggen ser ut så här förtillfället. Är det någon som har ett bra tips på hur jag kan göra min blogg roligare, så var inte rädd för att lämna en kommentar eller höra av er. Det mottages varmt!

Igår hade jag en väldigt trevlig stund. Jag var och tränade lite fotboll. Med min tur så ringde mobilen ett ex. antal gånger, så jag var inte allt för populär.  Trots att jag sprang ut och besvarade mina samtal så har jag ändå träningsverk idag. Detta borde ju inte kommit som en överraskning, men jag som stretchade i evigheter igår och trodde att det skulle hjälpa, tydligen hjälpte ju detta inte alls.

Ett par timmar senare... Har nu kommit över en bild som min kära kompis har tagit. Det är taget innan vi gick mot folkan. Synd att Madde själv inte var med på bilden. Jag som är en sådan utmärkt fotograf borde ju ha tagit det.




Här är ett bevis på varför jag ska befinna mig framför kameran och inte bakom.


Är det någon mer än jag som vet vilka dessa två tjejer ska föreställa?

Det är något underligt det här med att bli äldre. Jag vill inte på något sätt påstå att jag är gammal, men när man har passerat 20 så börjar det sakta, men säkert gå utför. Det första som man märker av, är att man efter ett träningspass numera måste stretcha. Det går inte längre att hoppa över detta viktiga moment, gör man det så får man räkna med att det kommer värka i musklerna ett par dagar framåt. Det andra man märker av är att det inte längre bara är att ruska lite på huvudet dagen efter det man har vart ute och festat, även om man inte är bakfull så är man seg i kroppen i två dagar. Det kan dock även tyda på ovana, som beror på att man inte festar lika ofta som tidigare. Sedan har vi ännu ett tecken, som jag känner mig mest rädd för. Det är att håret förlorar sitt pigment. För att uttrycka det i klarspråk. Det börjar komma gråa hårstrån. Jag har en otroligt söt lilla syster som tydligen har uppmärksammat att jag, trots min ringa ålder, börjar få några av dessa.  Tack syster. Du är för söt. Jag känner på mig att innan jag ens börjar närma mig 30, så kommer jag att gå igenom en av de svåraste 30årskriserna, i historien. Det finns säkert många fler tecken som visar på att man med tiden blir äldre, men dessa är de tre som jag känner för att lyfta fram just nu.

Så för att jag inte i fortsättningen ska kunna känna av att jag åldras så ska jag åtgärda det genom att:

Inte träna. För då slipper jag komma ihåg att stretcha.

Inte dricka alkohol. För då slipper jag känna mig seg i ett par dagar.

Färga mitt hår regelbundet. Då kan ingen se de hårstrån som har avvikande färg.

Sedan så vet alla, att jag inte kommer att följa någon av dessa punkter. Detta beror på att när man blir äldre, så drabbas även minnet. Så jag kommer att glömma bort varför jag inte ska träna, varför jag inte ska dricka och slutligen varför jag ska färga håret. Så slutsatsen är; att hur man än gör genom livet, så har det föga betydelse, eftersom allt åldras, det tar bara olika lång tid.