Freddie

För att vara en person som är stamkund hos adressändring, enligt vissa av mina vänner, så måste jag vara helt talanglös på att packa saker. Funderar för fullt om detta kan ha något med min optimistiska syn på tillvaron att göra? Vad jag menar är, att jag från början trodde att det skulle ta mig ca 8 timmar att packa ihop mina tillhörigheter i små kartonger. Detta har jag givetvis nu förstått är något helt orimligt, då jag nu har packat för fullt i ca 4 timmar. För det andra så trodde jag att det fanns gott om kartonger att packa i, även detta visade sig vara helt fel.  I och med det så kommer min morgondag bestå av att gå igenom kartongerna, som står i källaren och slänga allt som är överflödigt. Den uppgiften kommer utan någon tvekan bli en av de svåraste utmaningar som jag någonsin ställts inför. Riktigt så allvarligt är det kanske inte, men jag har väldigt svårt för att slänga saker som jag inte längre behöver. Det tar emot någonstans, långt inuti mig. Det kommer en liten, liten röst som viskar att det kan vara bra att ha kvar dessa saker till senare. Trots att de endast har legat och skräpat i förråden de senaste fem åren. Sedan kommer vi till det sista kruxet. Jag har resonerat som så, att eftersom jag kommer att hyra ett möblerat hus, så kommer jag inte behöva ta med mig så mycket upp. Yeah right! Trots att jag har ett förråd som min kära mor har hyrt åt mig, i Söderfors, så pekar alla tecken mot att de flesta kartonger kommer att följa med mig upp till Rörbäcksnäs. Inte till Söderfors. Däremot så kommer de allra flesta, jag vågar inte säga alla, möbler att hamna i det där lilla förrådet. Jag hade som åsikt innan jag började packa, att jag borde ha vanan inne, det här skulle inte vara något tidskrävande. Ack så fel jag kan ha och det mina goda vänner, det stör mig. Jag ska inte kunna ha fel.

Till min kära mor som läser min blogg, ska detta tilläggas:

Jag har kört försiktigt med din bil och kommer att göra det även i fortsättningen.

Jag ska tanka din bil när jag kommer tillbaka med den.

Jag har skrivit på kartongerna vad som är i och till vilken ort de ska fraktas till.

Och nej, jag åker inte hem förrän jag är klar här.

Så gott nytt år, så ses vi när vi ska fira mosters 60-årsdag på lördag.

Jag har tidigare berättat om det där hemska, pedantiska, monstret som jag har blivit smittad utav. Nu har det äntligen börjat mjukna lite grann, det är inte längre lika läskigt som tidigare. Dock så håller jag fortfarande städat kring mig, jag och monstret har helt enkelt börjat kunna leva med varandra. Däremot så vet jag inte vad som har hänt med personen som smittade mig med detta lilla monster. Inte för att det såg kaotiskt ut i den personens bostad, men det var en chockad Freddie som såg sig omkring där. Kan detta verkligen vara min pedantiska väns bostad? Min pedantiska vän hade aldrig någon disk i diskhon, hade inte fullt med skit på golvet, var otroligt noggrann med sitt köksbord osv. Det jag idag möttes av, var ett golv med lite skit här och där, en diskho full med disk, en perkolator med kaffesump kvar i och en dammig soffa. Förstår ni att jag var förvånad? Det är min bostad som vanligtvis är i det där skicket. Inte min väns! Jag bör väl tillägga, att det är nog bara är mest positivt att vännen min inte är lika pedantisk längre, nu behöver man ju i alla fall inte känna att man måste åka hem och städa efter ett besök där.  

Jag har idag vart hos mina kära farföräldrar. Som vanligt så kunde jag inte motstå frestelsen att ställa mig på vågen. Idag var jag dock lite väl optimistisk, trodde att julen hade hjälpt mig lite på traven med att gå upp i vikt, men icke!  Personligen så tycker jag att det borde hjälpa lite om man frossar i sig massa onyttigheter, men där hade jag tydligen fel. Så på vägen tillbaka hem till pappa hade jag kommit på att jag i dagens inlägg äntligen kunde klaga lite över att alla tidningar, allt som oftast har tips för hur man går upp i vikt, men aldrig hur man går ner i vikt. Därför satte jag mig med pappas laptop i soffan, googlade på hur man går ner i vikt detta gav mig endast 3160 träffar, förvånansvärt lite i mina ögon. Därefter så sökte jag på hur man går upp i vikt, min hypotes var att det skulle finnas ett fåtal träffar, men jag fick snabbt min hypotes avvisad. Det visade sig att det fanns 6220 träffar på detta ämne. Jag var dock ändå inte övertygad, eftersom idealet i vårt samhälle är att vara smal, detta bidrog till att jag ändrade sök orden till, gå ner i vikt, respektive gå upp i vikt.  Då visade min hypotes att stämma betydligt bättre överens med verkligheten. Gå ner i vikt gav mig 473 000 träffar, medan gå upp i vikt endast resulterade i 137 000 träffar.

Att idealet i vårt samhälle är att vara smal, så resulterar det i att det sällan skrivs på löpsedlarna hur man går tillväga för att gå upp i vikt. Just detta är något som länge har irriterat mig. Om man utgår från att man ska ligga mellan 20-25 i BMI för att anses vara normalviktig så är jag underviktig. Detta är dock inte ett medvetet val. För mig är det lika svårt att öka i vikt, som det kan vara för andra att minska i vikt. Det är alltså lika frustrerande. Däremot så vet jag visserligen att träning hjälper mig att öka i vikt, så jag får skylla mig själv till en viss mån då jag inte finner det speciellt roligt att träna själv. Att vara smal, kan jag tycka, är lika jobbigt emellanåt som att vara överviktig. Det finns dock en sak som skiljer det åt. Alla verkar ha rätt att anmärka för smala personer, hur smala de är. Det är även godtaget att fråga om personen inte äter. Då måste jag ställa en fråga. Hur många är det som säger till en överviktig person att den är tjock? Hur många är det som frågar om den personen bara äter massor med onyttigheter? Ingen! För det är tabubelagt ämne. Det är få som tänker på att många underviktiga personer inte har valt att väga lite. Det beror mer på ämnesomsättning osv. Jag minns fortfarande hur hemskt jag tyckte det var när jag var yngre, både vuxna och vänner kritiserade ständigt att jag var smal. Jag åt mest av alla, men det resulterar inte i någon viktökning för min del.

Dessa råd, angående att gå upp i vikt, hittade jag på en internetsida som heter netdoktorn. Dock kunde jag inte låta bli att kommentera de råd som gavs.

Ät regelbundet och ofta

Att äta ofta och lite mindre varje gång är bra om man ar dålig aptit, då kan stora måltider kännas svåra att få ner. Istället ska du försöka satsa på flexibla måltider enligt den aptit du har:

•·   Ät regelbundet och ofta: frukost, lunch, middag och minst 3 mellanmål per dag (äter du små lunch/middagsportioner kan du äta fler mellanmål).  

Här faller jag förmodligen på frukosten, men seriöst, hur många är sugen på en torr smörgås när man vaknar? Jag äter frukost, om det är smörgåstårta eller riktigt hotell frukost, där det finns många olika alternativ.

•·   Ät gärna tillsammans med andra. Då brukar aptiten öka.

Min aptit minskar nog snarare, då maten ska mätta fler munnar.

•·   Drick gärna lite vin till maten (dock max 1-2 glas per dag), alkohol innehåller energi och ökar dessutom aptiten.

Denna punkt gillade jag skarpt. Men det lär bli kostsamt i helgen och kan inte dricka vin om dagarna när jag börjar arbeta.

•·   Satsa på dukning och fin uppläggning av maten. Använd gärna grönsaker och frukt med många olika färger, fler färger stimulerar hjärnan och ökar aptiten (att gå in i en smågodisbutik kan till exempel ha den effekten...)

Jag antar att alla som lever själva vet att det känns relativt meningslöst att lägga upp maten på något fat innan tallriken. Det innebär ju endast mer disk, men det där med grönsaker kan jag hålla med om.

•·   Ät bara mat som du tycker om, välj smaker och råvaror som du gillar och fundera på vad som är just din favoritmat.

Varför ens laga mat till sig själv som man inte gillar?

•·   Bläddra gärna i fina kokböcker för inspiration. 

Ja den här punkten stämmer ju bra, men är det fler än jag som har en förmåga att hitta något gott recept, för att sedan komma till affären och upptäcka att flertal varor inte finns i affärens sortiment?

•·   Motion och frisk luft ökar aptiten. Gå en promenad före middagen

Ja, ska jag ut och promenera så föredrar jag att göra det innan jag äter. Skulle aldrig komma på tanken att gå ut och promenera efter maten!

Så nu vet jag hur jag ska börja mitt nya liv när jag flyttar upp till Sälen.

Sitter hos min far nu och funderar. Hur kommer det sig att alkohol gör så att folk pratar om allt möjligt? Jag vet att jag också har den förmågan att kunna prata alldeles för mycket, i synnerhet i samband med alkohol. Däremot så har jag nu, äntligen, insett att man nog inte bör förse andra med för mycket information. Jag fick reda på av T igår något som jag absolut inte ville höra och ännu värre, jag har ingenting med saken att göra. Det är något som i första hand har med J att göra och vad sjutton ska alla andra få veta om privata saker för? Jag skulle bli väldigt ledsen och sårad om det gick runt folk och berättade sådana saker om mig. Så idag så känner jag stor sympati för J. Tyvärr så känner jag inte för att säga det till J, för det skulle såra mer än att göra någon nytta, med all förståelse. Med all respekt för era medmänniskor, tänk en gång till innan ni öppnar munnen när ni dricker alkohol, speciellt om det handlar om andras privatliv. Så nu har jag fått det sagt. Bör kanske tilläggas att man oftast kan prata om vad som helst med mig, men även jag har mina gränser. Tro det eller ej.

Nu ska jag gå och lägga mig i ett varmt och skönt bad, sedan är det sängen som gäller.
Ta hand om er och var rädd om era vänner.

Efter att jag igår dagens inlägg tyckte att karlar har det fantastiskt bra, känner jag att jag måste visa lite sympati för dagens karlar. Detta beror på att vi i dagens samhälle anser att alla arbetsbördor i hemmet ska delas upp rättvist. Det är inte längre kvinnorna som ska sköta om hemmet och barn, numera har karlar ett lika stort ansvar. Att karlarna ska hjälpa till med tvätt, disk, matlagning etc. är en självklarhet. De karlar som inte gör de är antingen lata eller gammalmodiga. Vi kvinnor ser inte de ovanstående sysslorna som någon hobby, men alla vet vi ju att karlarnas hobby är; att reparera bilar, klippa gräs, snickra osv. När de har gjort sin hobby så är de hjärtligt välkomna in och hjälpa till med de husliga uppgifterna. Då kan vi se hur roligt de tycker att det är att damma av alla ytor som är fullproppade med diverse saker som vi kvinnor tycker är fina att ha i hemmet, men som de finner överflödiga. Vi litar sällan på att ni kan klara er utan oss, därför får ni ofta påminnelse om vad ni ska göra, vad ni ska fråga vid ex. läkarbesök etc. Det många gör fel, är att vi inte litar på att karlarna klarar av de sysslor som vi klarar av. Egentligen kanske inte det är så konstigt, vi förväntar ju oss inte att karlarna ska tro att vi ska gå ut och reparera bilen när den är trasig, att vi ska byta till vinterdäck respektive sommardäck på bilen. Den karl som tror att en kvinna tänker frånta hans hobby kan ju inte vara klok. Det kanske är så karlarna också resonerar. De vill helt enkelt inte frånta oss vår hobby, som går ut på att inreda, laga mat och ha ett hem som ser presentabelt ut. Sedan måste jag självklart ge, åtminstone de flesta karlar en eloge. Det är helt underbart hur ni kan stå ut med oss kvinnor. Ni är så duktiga, efter det att ni har utfört er hobby, går ni in och donar med det som behövs ordnas med inne. Det är tur att ni finns och kan hjälpa till överallt, detta till trots att vi inte värderar era insatser så högt.

Slutsatsen av detta är att karlar helt enkelt är undervärderade.

I natt när klockan var tre, så låg allt möjligt i sängen där jag skulle sova. Det var tidningar, penna, dator, mobil och snus. Allt låg med andra ord i sängen, förutom det som skulle ligga där. Jag och täcket. Förstår inte varför jag aldrig kan somna i tid. Har åtminstone kommit fram till att jag i mitt nästa liv, om det finns något sådant, ska vara man. Jag menar de förstår inte ens hur bra de har det, egentligen. Jag skulle vara överlycklig om jag skulle få vara utan humörsvängningar och pms och allt som tillkommer i och med det. Tänk att slippa:
Illamåendet som jag har i hela två veckor innan mens.
Ömmade bröst.
Uppsvälld mage.
Magont.
Ryggont.

Det jag dock finner värst är humöret. Jag kan inte finna några positiva tankar. Finns inget gott i denna värld, överhuvudtaget. Jag retar upp mig på saker som jag i vanliga fall, dvs. 2 veckor i månaden, inte skulle lägga ner energi på. Det enda som får mig motiverad är att jag får sitta och klaga, men när jag är som mest irriterad och mest sur, det är då jag vanligtvis också börjar att skratta. I vissa fall så börjar jag även gråta över ingenting. Helst av allt skulle jag vilja isolera mig under denna period. Jag känner mig så fruktansvärt elak, men kan inte hjälpa det. Hör hur orden låter när jag  säger dem, det enda jag kan göra är att be om ursäkt efter varje ord som jag har yppat. Så jag tycker att killar som är sjuka inte bör klaga, ni vet ju i alla fall att det kommer gå över inom en snar tid, men detta är återkommande och kommer med jämna intervaller. Så för att bespara så många som möjligt ifrån mina humörsvängningar, kan jag rekomendera att ni inte hör av er till mig, åtminstone inte de kommande dagarna. Sen vet jag att om ni som vanligtvis brukar höra av er, upphör med detta de kommande dagarna så kan ni ju vara beredda på att jag kommer att ringa och gräla på er!

Så nu hoppas jag att alla kommer ha en minst lika trevlig helg som mig! Ha det bäst!

Nu har jag ägnat ett par timmar för att få min blogg att se lite roligare ut. Jag är dock långt i från klar, men det får duga tills imorgon. Ska försöka få den lite bättre under morgondagen. Vanligtvis så skulle jag utan några större problem kunna sitta och klura med den tills jag blir klar på morgonsidan någongång, men inte denna natt. Det är nämligen så att jag  återigen ska hälsa på, på min lilla systers jobb imorgon. Ska följa med pappa när han går 6.30. Varför jag ska utsätta mig själv för något dylikt, beror på att jag känner att det är dags för mig att vända tillbaka dygnet rätt. Skulle jag inte göra det så vet jag, med stor säkerhet, att det kommer bli olidligt för mig om ett par veckor när jag ska börja jobba.

Så det är bara att ni får stå ut med att bloggen ser ut så här förtillfället. Är det någon som har ett bra tips på hur jag kan göra min blogg roligare, så var inte rädd för att lämna en kommentar eller höra av er. Det mottages varmt!

Igår hade jag en väldigt trevlig stund. Jag var och tränade lite fotboll. Med min tur så ringde mobilen ett ex. antal gånger, så jag var inte allt för populär.  Trots att jag sprang ut och besvarade mina samtal så har jag ändå träningsverk idag. Detta borde ju inte kommit som en överraskning, men jag som stretchade i evigheter igår och trodde att det skulle hjälpa, tydligen hjälpte ju detta inte alls.

Ett par timmar senare... Har nu kommit över en bild som min kära kompis har tagit. Det är taget innan vi gick mot folkan. Synd att Madde själv inte var med på bilden. Jag som är en sådan utmärkt fotograf borde ju ha tagit det.




Här är ett bevis på varför jag ska befinna mig framför kameran och inte bakom.


Är det någon mer än jag som vet vilka dessa två tjejer ska föreställa?

Det är något underligt det här med att bli äldre. Jag vill inte på något sätt påstå att jag är gammal, men när man har passerat 20 så börjar det sakta, men säkert gå utför. Det första som man märker av, är att man efter ett träningspass numera måste stretcha. Det går inte längre att hoppa över detta viktiga moment, gör man det så får man räkna med att det kommer värka i musklerna ett par dagar framåt. Det andra man märker av är att det inte längre bara är att ruska lite på huvudet dagen efter det man har vart ute och festat, även om man inte är bakfull så är man seg i kroppen i två dagar. Det kan dock även tyda på ovana, som beror på att man inte festar lika ofta som tidigare. Sedan har vi ännu ett tecken, som jag känner mig mest rädd för. Det är att håret förlorar sitt pigment. För att uttrycka det i klarspråk. Det börjar komma gråa hårstrån. Jag har en otroligt söt lilla syster som tydligen har uppmärksammat att jag, trots min ringa ålder, börjar få några av dessa.  Tack syster. Du är för söt. Jag känner på mig att innan jag ens börjar närma mig 30, så kommer jag att gå igenom en av de svåraste 30årskriserna, i historien. Det finns säkert många fler tecken som visar på att man med tiden blir äldre, men dessa är de tre som jag känner för att lyfta fram just nu.

Så för att jag inte i fortsättningen ska kunna känna av att jag åldras så ska jag åtgärda det genom att:

Inte träna. För då slipper jag komma ihåg att stretcha.

Inte dricka alkohol. För då slipper jag känna mig seg i ett par dagar.

Färga mitt hår regelbundet. Då kan ingen se de hårstrån som har avvikande färg.

Sedan så vet alla, att jag inte kommer att följa någon av dessa punkter. Detta beror på att när man blir äldre, så drabbas även minnet. Så jag kommer att glömma bort varför jag inte ska träna, varför jag inte ska dricka och slutligen varför jag ska färga håret. Så slutsatsen är; att hur man än gör genom livet, så har det föga betydelse, eftersom allt åldras, det tar bara olika lång tid.

Så då var det återigen måndag. Finns ju dagar jag tycker bättre om än måndagar, men den här dagen är relativt lugn i alla fall. Ska ägna den åt att umgås med mina nära och kära här i Söderfors. Sedan ska jag tydligen genomföra ett träningspass ikväll. Jag får ont i mina små muskler bara jag tänker på det. Vet att jag borde röra mer på mig, men bara tanken på det får mig att inse att träningspassen endast borde bestå av stretchning. Åtminstone de första gångerna. Trots allt tycker jag ju att det är roligt att spela fotboll, så egentligen är det inte det som jag klagar över, utan mer för att jag vet att jag inte kommer att kunna röra ordentligt på mig de kommande dagarna. Antar att det bara är att bita i det sura äpplet, annars blir det ju likadant varenda gång. Börjar fundera nu om det finns något damlag i fotboll uppe i Sälen. Skulle vara roligt att ta upp fotbollen, kommer ju ändå inte ha så mycket för mig mer än att jobba där uppe, lite nöje har man väl rätt till? Vi får väl se om jag hittar något lag med acceptabelt avstånd till.

Igår tog jag och lastade min mors bil full av saker, för att göra en resa uppåt i Sverige. Hem till familjen. Det är en liten resa på ca 9 mil. När jag hade åkt 8 mil och skulle svänga av på den sista delen av vägen, så står polisen där. Det visar sig att vägen är avstängd eftersom en långtradare har kört av och de ska till att bärga, klockan är då 16.30. För att kunna ta mig till Söderfors så får jag välja mellan att åka tillbaka 1 mil och sedan köra över skogen, eller att åka över Gävle, som definitivt är en ännu längre omväg. Så jag ringer till mamma och berättar vad som hänt, jag skulle hämta upp henne på jobbet för att sedan ta en tur in till Valbo. Hon säger att jag ska ta vägen över Hedesunda, en mil tillbaka alltså, så jag vänder, sedan ångrar hon sig och menar att hon kan åka med Sören in till Gävle. Så då får jag åka förbi de söta poliserna ännu en gång för att kunna vända och åka mot Gävle. Jag vet en som skulle ha suttit bredvid mig i bilen då, det är inte varje dag som man pratar med poliser två gånger på en och samma dag. Kanske bör tilläggas att ja blev så nervös att jag nästan, bara nästan glömde bort att det faktiskt var stopplikt. Fast min mor var ju inte speciellt mycket bättre hon, hon glömde bort den hon med, när vi åkte hem från Gävle och insåg att de fortfarande inte hade fått bort den där långtradaren. Så det är nog inte bara jag som blir nervös av söta poliser.

Ibland kan man få en känsla av att hela marken rycks bort under ens fötter. All trygghet och stabilitet bara försvinner bort på en bråkdelssekund. Hur man än försöker klamra sig fast, så kommer det ändå inte vara samma grund som man står på, när man väl har kämpat sig upp för kanten. Den delen har ju rasat bort. Finns inte mera. Det är alltså bara att börja bygga på en ny grund, göra den mer stabil än den förra. Göra den grunden mer säker. Framför allt, se till att den inte kan rasa av samma anledning som den förra. Det handlar om att foga, så det inte uppstår sprickor lika lätt. Det handlar om att göra sig själv och grunden till något stabilt, något som man kan förlita sig på. Det handlar om att kämpa. Det handlar om att överleva. Det handlar om att våga lita. Lita på sig själv och på att grunden håller.

Har i alla fall gjort något som var roligt idag. Gått i affärer med Mikkiz. Tänk så bra man kan må av att prova lite kläder.  Inte för att jag har råd att köpa dem, men det är roligt att se hur kläderna passar. Som tur är provar jag bara kläder jag tycker om, men inte skulle köpa även om jag hade pengar, då skulle jag ju bara bli deprimerad över att jag inte har råd med de där fina kläderna. Klänningen jag provade idag tyckte jag var riktigt söt, men ni kommer aldrig få se mig i den, mer än på kort. Det är inte riktigt min stil.


Kanske inte den snyggaste klänningen. Dessutom skulle ja nog ha tagit av mig strumporna innan jag fotograferade, men den fick mig på bra humör för en stund åtminstone.

Som jag berättade i mitt tidigare inlägg, så har jag och Mikkiz bland annat ägnat oss åt att titta på film. En av de två filmer som vi såg, var "Borta med vinden". En helt otroligt bra film, förutsatt att man tycker om gamla, romantiska filmer. I början av filmen, så ägnade jag mig åt att sitta och analysera. Huvudpersonen i filmen är ju Scarlett, hon är en otroligt bortskämd kvinna, som alltid ska få sin vilja fram. Hade denna film utspelat sig i dagens samhälle, istället för under 1800-talets mitt, så skulle Scarlett O´Hara vara en riktig bratz. Nu var det ju så att jag och Mikkiz även hade suttit och genofört olika test på en internet sida, bland de sista testen vi gjorde innan jag fick skjuts hem var; Your famous movie kiss. Mikkiz resultat blev "Spiderman"; "I have always standing in your doorway. Isn´t it about time somebody saved your life?" Min blev istället "Borta med vinden" ;"Great balls of fire. Don´t bother me anymore and don´t call me sugar". Ja efter att ha gått på om vilken bratz Scarlett är, så tycker jag ändå att hon har en viss poäng i de saker hon säger. Ingen ska komma och tro att de bara kan få vem som helst och ingen ska tilltala, åtminstone inte mig, som sugar. Inte efter den första kyssen i alla fall. Inte efter den femtionde heller för den delen.

Nu är det så att jag, som person är nog väldigt spontan, men jag vill gärna ha lite kontroll. Nu är det så, att en av mina vänner har gjort klart för mig, att jag ska boka upp varje helg i mars. Den stora frågan är varför? Även om jag har mina idéer om varför, så mår inte min lilla mage bra av att inte veta. Jag behöver ha kontroll. Veta vad som ska hända. Bara jag har ett schema att gå efter, eller att det finns en plan, sedan utifrån det, kan jag vara hur spontan jag vill.  Det jag tror kommer hända är att hon kommer att ha någon form av fest, om det inte är det, då har jag ingen aning. Antar bara att hon vet att hon ska ha festen i mars, men inte när och därför garderar upp sig så ingen bokar in något annat. Så nu håller jag alla mina tummar för att hon tänker berätta varför jag ska boka upp varje helg i mars. Återkommer med svaret.

Äntligen! Nu är lyckan gjord. Jag kan återigen diska, en vecka framöver i alla fall. Haft ett celebert besök av en kompis idag. Först visste hon inte om hon skulle ha tid att träffa mig idag, sedan visade det sig att hon skulle vara här från 11.30-21.00, med undantag för den timmen hon var och tittade på en lägenhet. Så nu har det gått i lite kaffe i min stackars mage, som redan strejkar, men det var det väl värt. Den sista timmen satt vi och gottade oss i skämt om män, hittade dessa ute på http://www.skrattnet.se/, vissa av skämten var riktigt underhållande. Förvisso, vilken tjej skulle inte skratta åt skämt om män? Det är lika osannolikt som om män inte skulle skratta åt blondinskämt.

Har även kommit på ytterligare en punkt till min handbok om hur jag fungerar, så punkt nummer 8 lyder alltså; tilltala mig inte som lilla gumman eller lilla vän.  Jag är inte en liten. Gör du det. Förvänta dig en plågsam död.  

Sedan måste jag även lyfta på hatten för en kille, som jag inte vet vem det är, men som en kompis vet vem det är. Hon var igår sugen på något, som vi alla nog är sugna på emellanåt och skickade då detta meddelande till en kille: "Du jag är vrålkåt." Svaret hon får efter någon timmes väntan lyder: "Djungelvrål heter ett godis. Kolla kylen om det finns någon gurka eller nåt." Jag måste bara ge honom credit, för att han lyckades nobba med humor. Ska du ändå dissa någon, så varför inte göra det med lite humor. Min kompis däremot, tyckte att det behövdes något mer humoristiskt än det där för att hon skulle lyfta på sin hatt. Vad tycker ni?

Med tanke på min käre vän, så tänkte jag avslutningsvis citera Freud. "... människan lever med sexuella och aggressiva drifter som kräver omedelbar tillfredsställelse. De är starkare än förnuft och sociala behov och framför allt samhälleligt oacceptabla. Därigenom är man som människa utsatt för ett ständigt lidande som kommer av de ofrånkomliga motsättningar som uppstår mellan biologi och kultur."

Idag har en kär vän till mig, tagit med mig på en shoppingtur och tur var väl det. Nu har jag det mest nödvändiga hemma igen, så som mandariner och toalettpapper. De blev tre affärer totalt, Willys, ÖB och någon annan affär som jag inte kan minnas namnet på. Den sista affären är i alla fall en affär som jag absolut inte ska gå in i. Det är i sådana affärer som jag mister hela min karaktär. Det gjorde visserligen min vän med, men hon föll för godiset och jag är ingen godisråtta så jag föll för något helt annat. Ljus. Ja, jag skrev rätt, jag är helt såld på ljus och allt annat som du kan inreda med. Allt som inte uppfyller någon egentlig funktion, men ändå är mysigt att ha i hemmet, det är det som kan få mig att mista hela min karaktär på bara några sekunder. Dock så är det inte lika illa som med stövlar, men ändå. Det är illa. Ni vill inte vistas i en sådan affär med mig. Jag lovar er. Dock så kan jag stolt meddela att jag inte förlorade min karaktär idag. Jag gick ut ur affären i stort sett tomhänt. Förutom de här små sakerna.

 Fast dessa behöver jag verkligen. Har varken gafflar eller knivar i normalstorlek hemma, men nu så har jag det. Min kära vän frågade mig varför jag hade slängt mina bestick och hon fick ett väldigt ironiskt svar som jag fick låta lite drömmande; "jag trodde att jag skulle leva lyckligt i alla mina dagar med din bror." Det tyckte jag var roligt. Dock såg inte hon lika road ut.

Just nu. Bara just nu. Så tror jag att jag håller på att gå under. Jag är inte pedantisk. Absolut inte, men jag tror jag har umgåtts med en pedantisk människa, lite för länge. Nu håller ja på att få krupp på disken som ligger i diskhon. Det är ett glas, två muggar, en sked samt de besticken som jag införskaffade idag. Diska då tänker ni. Det går inte! Jag ska vara insmord med en salva i 24 timmar och får inte diska utan diskhandskar under dessa 24 timmar. Det gör mig galen. Att inte kunna torka rent ytorna på diskbänken, spisen eller bordet. Tur att jag hade storstädning igår, då jag visste att det inte skulle kunna utföras idag. Just nu känns det ganska irrelevant. Det är som att jag dammsög igår, det finns ändå smuts på mitt golv idag igen. Kan någon snäll människa förklara för mig vart all smuts kommer från? Lite har följt med mig och min kompis in, men resten? Jag dammsög ytterst noga igår. Torkade av alla ytor. Så säg inte att jag har missat något.  Sedan har vi ytterligare ett litet problem. Jag är i stort behov av en bokhylla. Ingenstans att göra av mina böcker som står och ligger och trängs på min byrå och under mitt databord. Jag får helt enkelt krupp på denna oreda. Imorgon så ska det rensas upp minsann!

När jag ändå håller på och klagar och framstår som bitter och inåtvänd, så bör det tilläggas att jag inte kommer att svara på några meddelande idag mellan 21.00-22.00. För idag ska jag se Grey´s anatomy, det är inte lika heligt som House, men jag vill verkligen se det. Så vill någon mig något så får ni ta det före eller efter Grey´s anatomy, om det inte är något akut, det vill säga att någon har blivit så sjuk och fått åkt in till sjukhuset eller gått bort eller något annat hemskt så ni behöver mig just då. Är det inte det. Då kan ni vänta. Jag har 23 andra timmar över per dygn som jag kan ägna mig åt er den timmen, är min egen. Det kan låta elakt, men det får ni i så fall ta.

Nu har den lilla bitchen i mig vaknat till liv, igen. Egentligen är jag väl mest ledsen och sårad, men känner mig arg som ett bi. Jag funderar och tänker. Funderar och tänker. Ändå så ser jag ingen lösning på problemet. Den som nu vill prata med mig, kan jag bara framföra en stor varning till. Tänk igenom noga på vad du säger, annars så tänker inte jag noga igenom det svar som du får. Ibland kan jag tycka att jag är rätt snäll som person, säger inte alltid som jag tycker, fastän jag vet att i vissa fall borde jag göra det. Däremot så finns det gånger som det är omöjligt för mig att inte uttrycka vad jag tycker. Dessa gånger så vill du inte vara den person som får höra vad jag tycker om diverse saker. Det är inte jämt av ondo att ha den attityden, ibland kan det rent ut sagt vara riktigt skönt. Du undgår att få stå ut med vissa personer, som sårat dig eller någon nära, längre än vad du behöver, dessutom så kan även de få sig en tankeställare. Alla behöver vi ibland få höra något ur någon annans perspektiv. Detta gör att vi som människor växer och får nya erfarenheter. Är det någon som vet hur jag kan vara när jag verkligen är i mitt äss som bitch, så är det min kära Madde. Hon vet hur lilla jag kan få någon, som är mycket större än mig, krypa ihop å bli mindre än en myra när jag drar igång. Det krävs mycket innan jag gör det, men hittills så har jag inte ångrat en endaste gång. Varenda en har förtjänat att höra mitt perspektiv på saker och ting.

Jag kan omöjligt förstå. Hur gärna jag än vill, så kan jag inte förstå. Hur kan någon kasta ord så lätt omkring sig? Hur kan någon såra så mycket utan att egentligen mena det? Okej, det sista kan jag förstå, men hur sjutton tänker karlar emellanåt? De säger att varje kvinna borde ha en handbok; så här fungerar jag. Det får mig skarpt att fundera på om det inte gäller karlar med för den delen. Nog för att de oftast säger saker rakt på sak, men de vill alltid strula till saker. Kanske är det som Freddy, en vän till mig sa; "Det är tjejer som ställer till problem och sedan skyller det de på killarna." Kanske, bara kanske, så kan han ha rätt. Jag är villig att medge att i alla fall jag kan orsaka problem, men och det är ett stort MEN, det är alltid två sidor. Det skulle inte vara ett problem om det bara var jag. Det allt handlar om, är att när man är två personer, så måste man kunna ta den andres perspektiv. Det är inte alltid lätt. Du måste visa tillit, trots att det kan vara något som är mycket svårt. Så bara för att förtydliga så kan jag skriva min lilla handbok, så här fungerar jag:

1.   Jag blir inte tänd av att någon ber mig att suga av honom. Jag menar det, det blir raka motsatsen och värre ändå blir det om jag redan är sur.

2.   Jag blir inte heller tänd av frågan ska vi pippa utan vidare. Inser inte vissa hur absurt det är. Jag kan kanske förstå i vissa situationer, men ska man fråga sådant kan man lika bra säga; på lördag klockan 15.45 så kan vi pippa va?

3.   Frågar du vad jag tänker på och jag svarar ingenting, då är det något, som jag inte vet hur jag ska kunna berätta det för dig. Du behöver inte dra ut det ur mig, men du kan fråga om det är något specifikt. Då kommer allt lättare ut.

4.   Blir jag arg eller ledsen så krama mig tills det att jag är lugn igen. Är inte du lika arg som jag är på dig, så är det nog bara hormonernas fel i alla fall till mitt utbrott.

5.   Är jag på dåligt humör, säg det inte, du kommer att få reda på varför jag är sur i alla fall. Det gäller oavsett om det angår dig eller inte.

6.   Har jag mens, är trött, utan cigaretter eller inte har ätit på länge. Fråga inte något du inte vill ha svar på. Eller förbered dig på ett mindre glatt svar. Det är inget personligt. Det betyder bara att jag inte har fått alla mina dagsbehov tillfredställda.

7.   Är jag ute med mina kompisar och festar. Då är jag ute med mina kompisar och festar. Inget annat! Du behöver inte ringa mig tusen gånger, då blir jag sur och då återkommer vi till punkt 4 och då är inte du där... Synd om dig!

Jag tänkte avsluta detta inlägg med ett uttryck som jag myntade igår. Jag tackar och bockar och slampar.

Efter ett visst antal år på högskolan så har diskussioner angående genus kommit upp titt som tätt. Det har gjort att jag har uppmärksammat mitt eget tänkande angående genus.  Det är ju inte meningen att flickor och pojkar ska behandlas olika utifrån deras kön, men ändå är det ibland svårt. Jag gick och funderade över detta på vägen hem från Willys idag. En karl som bor själv handlar, enligt mina fördomar, pizza, läsk och andra onyttigheter. Så där gick jag och tänkte samt insåg att jag nog är en riktig tjej! Jag handlade grönsaker, soppa, frukt, fruktsoppa och sedan blev det ju visserligen lite choklad också, men det skyller jag på mensen. Annars ser jag mig inte som en stereotypisk tjej. Jag är inte direkt ordningsam av mig och det ska man väl vara om man är tjej, eller? Jag tycker om att spela fotboll, det är ju en sport för killar. Jag tycker inte om att dammsuga, men jag tycker inte om att se smutsen ligga på golvet. Däremot är jag verkligen en tjej i andra avseenden. Jag tycker att det kan vara avkopplande att diska, om det inte är världens berg förstås.  Älskar att läsa romaner, ju snuskigare desto bättre. Inget går upp mot en kopp te och en bok av Nora Roberts, tantsnuskets okrönta drottning.  Sen när det gäller det yrkesmässiga så har jag nog valt ett väldigt stereotypiskt arbete också, förskollärare. Tillbaka till böcker och så, så måste det tilläggas att jag älskar att läsa dikter samt skriva egna. Helst skriver jag egna när jag är mindre glad eller otroligt glad. Så ni kan ju bara ana er till vad upplyftande det kan vara att läsa dem när jag har en sämre dag, eller inte. I förra inlägget valde jag att lägga in ett citat ur en av C. Andersson dikter, så nu får ni istället en provsmak på en av mina, kommer dock inte exakt ihåg när jag skrev den, men antar att det var cirka tre år sedan.