Freddie

Ibland kommer det stunder då jag börjar fundera, är jag så tråkig? Saknar jag ett sinne för att kunna se humor i en del saker? Börjar jag bli gammal?

 Idag har definitivt varit en sådan dag. Jag är utan tvekan för gammal för två och en halvdagars. Sedan satt jag på tåget hem. I sätena på andra sidan gången sitter det några tjejer i fjorton till sextonårsåldern. De hade tydligen varit på någon form av diskussionshelg, om fördomar. Jag är inte fördomsfri, men dessa ungdomar satt i en och en halv timme och diskuterade alla möjliga saker. Judarna skulle förflyttas och bo på Grönland. Vegetarianer borde utrotas. Vi borde gräva bort Skåne från Sverige.  Och sedan sätta upp ett koncentrationsläger i Danmark för de människor som inte borde få leva, eftersom i Danmark kan de ju ändå inte tala. Jag kände hur irritationen tilltog. Så mycket fördomar. Varför har vi människor så svårt att acceptera att alla är olika? Vi kommer inte tycka lika i alla frågor. Som sagt lider även jag av vissa fördomar, dock tänker jag inte skriva dessa här av olika anledningar. Alla fördomar vi har, tror jag, beror främst på okunskap. Det kan vara så att vi inte vet, eller ännu värre, vi vill inte ens öppna våra ögon och förstå. Det är så skrämmande. Vi lever i ett mångfacetterat samhälle, för att alla ska kunna känna sig likvärdiga så måste vi öppna upp ögonen. Min önskan är att de yngre som växer upp ska bli mer toleranta, kunna på ett bättre sätt kunna acceptera olikheter. Många äldre i dagens samhälle lever med enorma fördomar, dessa är det i princip för sent att kunna radera ut, de är fast i gamla tankar och värderingar. Hoppet står till de yngre generationerna, därmed så kände jag en viss fruktan när jag hörde dessa ungdomars diskussion.

Det som fick mig att reagera starkast var en tjej på fjorton år och hennes kommentar: Min lärare tror inte att jag kommer att bli något, därför tänker jag starta ett tredje världskrig, då har jag i alla fall lyckats med något. Är inte det tragiskt? Jag menar den här läraren har fått en tjej att tro att hon inte duger. Då funderar jag vidare, är det även läraren som lagt grunden till hennes, som jag tolkar det, dåliga självförtroende så hon vill hitta andra människor som inte duger. Att hon ständigt vill finna fel på människor som hon möter. Det tåls att fundera över.

Hela min kropp skriker bokstavligt talat efter sömn. Hur kan jag då fortfarande vara vaken? Är då en naturlig följdfråga. Jo, detta beror på att så fort lilla Freddie har lagt ner sitt lilla huvud, på den alldeles för mjuka kudden, så blir hon med ens klarvaken. Detta är något jag finner ytterst tröttsamt. Varför ska det vara så svårt att få några timmars sömn? Jag behöver förvisso inte svaret på den frågan, jag har ju dock redan givit upp hoppet för den här natten, i hopp om att det kommer fungera bättre imorgon.

Med detta ville jag endast säga: Jag lever.

Kunde inte låta bli att ta med denna underbara låten. Jag verkligen älskar den här karlns texter!

Ha en bra dag! Kramar 

God afton.

Vad har hänt den senaste tiden? Massor! För att få någon struktur på detta skriver jag allt fantastiskt som har hänt sedan i torsdags.

Agnes och Felicia.

Under torsdagen fick jag äntligen återse två av mina närmaste vänner, Mikkiz och Emma samt deras barn. Vilka charmtroll de är! Har saknat de alla otroligt mycket, var på tok för längesedan sen sist!  

Under fredag fick jag lite extra tid till att umgås med Felicia och Agnes. Så nu har jag lyckas lära dem lite nya bus! Det är så roligt, de är så lättlärda. Jag funderar dock om Mikkiz tycker det är lika roligt? Trots allt är de bara snälla bus som jag lär dem. Sedan lämnade jag dem på dagis så att jag kunde fortsätta min resa genom mellan Sverige, vidare mot Gävle/Söderfors. Lite tråkigt att lämna vännerna bakom sig, men istället fick jag återse min familj samt ett efterlängtat besök på MAX.

Min kusin, hans fru och barn.

Nu har vi kommit till det mest fantastiska som hänt denna helg. Min kusin hade dop för sitt första barn. Lille Nils skulle nu döpas och få namnen Nils Mats Jack. Otroligt vilken snäll liten kille, inte ett ljud han gjorde ifrån sig under hela dagen. När själva dopet var avslutat, spelades den första strofen ur bröllopsmarschen på orgeln. Jag tänkte: Varför spelar dem den här? Sedan tog det endast en millisekund innan nästa tanke dök upp i min lilla hjärna; de ska gifta sig! Mycket riktigt. Det innebär nu att jag som övervägde att vara hemma och kurera mig, på grund av förkylning, kunde ha missat hela ceremonin.   Det hade vart en katastrof, om inte annat hade jag varit besviken på mig själv.  Nu blev det istället så att jag fick sitta och kämpa emot de glädjetårar som hotade att tränga fram. Jag kan nog inte säga mycket mer än att jag önskar att de får ett rikt och lyckligt liv tillsammans och grattis återigen.

Sist men inte minst, så har det varit en härlig söndag ur lilla Freddies perspektiv. Det är nämligen så att jag har införskaffat mig två par nya skor! Detta var välbehövligt då jag inte har några promenadskor och nu har jag två par. De flesta som känner mig vet att jag finner ett stort intresse i att gå i skoaffärer och införskaffa mig nya skor. Ur min ekonomiska synvinkel är det tur att min mor var med, hon var nämligen så konsekvent att hon i princip drog med mig till kassan efter det att jag hade hittat två par som jag skulle köpa. Dock så är inte lilla Freddie ännu klar med skoköp inför sommaren. Finns massor av skor som vill flytta in hos mig i sommar och det är definitivt inga promenadskor! Det är riktigt snygga skor.

              
Mina nya skor!

Paret till vänster har jag nu idag gått in ordentligt genom en promenad till norska gränsen, ca 1,2 mil. Tack sara för en trevlig promenad.

Ha en trevlig kväll allesammans.

Jag vet. Jag har inte uppdaterat min blogg på evigheter nu. Det börjar tyda på en dålig ovana. Har varken funnit tid, ork eller motivation till att skriva något. Dessutom har jag haft så mycket i huvudet, så jag inte funnit något intressant att skriva om, dock har jag väl inte gjort det denna gång heller. Skillnaden mellan idag och alla andra dagar är att jag känner för att få ur mig lite irritation.

På lördag ska mitt yngsta kusinbarn döpas. Lille Nils. Nu är det tyvärr så att jag är förkyld, så det blir inget gos med honom om jag inte blir bättre det vill säga. Sedan misstänker jag även att min halsböld är på återtågande, håller därmed mina tummar på att jag har helt fel, för skulle det vara så blir det inget dop alls för min del. Så nu är det bara att invänta morgondagen för att se hur jag känner och mår.

Trots det att jag ska på dop på lördag, saknar jag fullständigt motivation för att åka. Jag vill vara kvar hemma. Det beror till viss del av att jag är så över ambisös med att planera in diverse saker som jag ska göra när jag åker hemåt. Nu när jag saknar motivation och känner mig less på allt i allmänhet och resa i synnerhet så känns det bara som ett ont måste. Jag håller mina tummar hårt för att detta kommer att ändras innan avfärd.

Förstår inte vad denna förlust på motivation beror på. En anledning kan vara att jag vaknade irriterad efter en timmes sömn på eftermiddagen. Drömde något så fruktansvärt irriterande, som jag inte vill gå närmare in på. Därefter så tog jag mig en halvtimme för mig själv för att inte terrorisera andra med min irritation. Väldigt omtänksamt av mig, men vad hjälpte det? Den första jag ringde där efter var enbart spydig och provocerande. Uttryckte ordagrant: Skulle bara se om du blev arg. Tack för den! Jag svarade sannings enligt: Nej, jag blev inte arg. Bara irriterad. Det är tydligt att jag vaknade på helt fel sida efter en timmes sömn. Nu håller jag mina tummar för att sex timmars sömn vänder detta utgångsläge till något positivt, så att det är den optimistiska Freddie som slår upp sina blå imorgon!

Kram på er!

Nu har jag, återigen, varit totalt kass på att uppdatera min blogg. Förvisso skulle jag kunna ange minst tusen skäl till varför jag inte uppdaterat, men de argumenten håller tyvärr inte, för det finns minst lika många skäl som tyder på att det mest beror på lathet.

Vi har nu passerat påsken, som visade sig bli en riktigt trevlig helg. Jag hade fantastiskt roligt och ännu en gång begav jag mig till Hundfjället för att åka slalom. Det började med att N var så snäll och tog med mig i liften uppför ravinbackarna. Funderar vad han egentligen tänkte med, jag kan inte åka slalom! Det var ytterst nära att jag tog av mig skidorna för att börja gå nedför istället för att åka, men ockuperade hela skidbacken, det gjorde jag. Som tur är finns det fler backar, jag hittade en som numera är min absoluta favorit. Kändes riktigt bra där ett tag, men tror jag blev lite övermodig, så det resulterade i åtminstone fyra vurpor. Vad gör det? Jag kan ju dock inte förvänta mig att jag ska stå på skidorna nerför när jag endast har åkt en gång tidigare. Däremot har jag blivit totalt fast! Synd att de stänger backarna snart, så nu dröjer det till nästa gång som jag ska åka, sorligt men sant.

Något annat som hänt under den senaste veckan är att jag har ersatt min ostbågspåse mot två träningspass. Det är nämligen så att lilla Freddie har gjort två fotbollsträningar med sin modersklubb. Eftersom det är två år sedan jag la mina skor på hyllan, så hade jag nästan glömt bort hur roligt det faktiskt är. Den enda nackdelen just nu är att jag återigen har träningsvärk, försvinner den aldrig?  Känns som jag har konstant träningsvärk, har ju vaknat upp varje morgon sedan i söndags, med just träningsvärk. Jag antar att lilla jag får bita ihop och fortsätta att träna, så kanske jag inte har sådan fruktansvärd träningsvärk något mer. Drömma går ju.

Nu till det allra värsta. Jag vet, det var en dröm, men ändå! Jag måste bara skriva ner den, i en kortfattad version. Jag befinner mig någonstans med min mor, att hon alltid ska tränga sig in på ett hörn begriper jag inte, jag har självklart min bag - in- box med mig. Jag tror att det ska föreställa ett värdshus eller något sådant, för tydligen ska en oerhört känd person sitta bredvid mig vid bordet. Som att jag vet vem han är? Berättar det naturligtvis för min kära M och kändisgalen som hon är så börjar hon genast prata om honom. Detta var förstås inte det mest relevanta i drömmen, men en rolig detalj. Det som var så hemskt var att jag lite senare befann mig i Karlholm. Jag hade förtärt cirka 40 cl ur min bag - in - box, då är det någon som vill ha en cigarett, igen! Jag hade haft två paket, rökt tre själv och nu var det nästan slut. Arg var jag, lämnade festen och var på väg hem. Där på vägen möter jag några andra bekanta och det säger att jag är hur berusad som helst. Hallå? Vad är det för fel på alla? Jag menar jag var arg, sur och irriterad. Inte så redlös som de försökte att få mig till. Det hjälpte inte att jag förklarade att jag var sur och irriterad, de var ju nästintill redlösa så de begrep ingenting, detta resulterade givetvis i att jag blev ännu mera sur, irriterad och arg, därefter vaknade jag. Är det inte underligt hur en känsla från drömmen kan stanna kvar länge? Den känslan som man har i kroppen vid olika sinnesstämningar, etsar sig kvar många gånger efter en dröm. Ibland kan det ta timmar innan jag blir som folk igen. Varför jag reagerade så otroligt starkt på denna dröm beror på att jag avskyr när ingen tror på mig, tror att de vet bättre om mig än jag själv och framförallt inte lyssnar!

Nu ska jag lägga mig i badkaret och sova, därefter har jag som avsikt att vakna upp lugn och harmonisk.

Saknar er!  Ni vet vilka ni är. Kramar.

Help me thru this.

Help me to be strong.

Help me to rise again.

I want to feel joy again.

I want to be able to laugh, with every piece of my heart.

I know beyond all pain.

The sun will rise again.

I know the happiness can be mine.

Someday everything will be fine.

I want to trust you in this.

I want to grow up.

I want to know what you know.

I have to do this my way.

I have to live my life and make my own mistakes.

It's difficult to see.

It's difficult to explain.

The fear I see in your eyes.

Something good could never last.

Something bad can follow you, for the rest of your life.

You have to be strong.

You most fight.

It's your life, but you can´t do everything on your own.

My friend.

I dag är det Dymmelonsdagen, det innebär att det är skärtorsdag imorgon. Vet att jag inför julen var en aning negativ och ansåg att halva nöjet med storhelgerna försvinner när man inte längre är barn eller det inte finns några barn kvar i den närmsta släkten. Känner precis likadant inför påsken. Hela nöjet med helgen har försvunnit. Den största skillnaden är ju dock att jag julpyntar, men inte påskpyntar. Sedan kan jag inte heller för den delen minnas när jag senast åt en påskmiddag, funderade över det idag. Tror att det senast var för cirka fem år sedan, men kommer dock inte ihåg. Detta ska jag givetvis ändra på i år, det vill säga om jag orka sätta mig på bussen 06.55 på lördag morgon. Det är nämligen så att min äldsta lilla syster, Sofie, insisterar på att jag ska avlägga en liten visit hos henne och förtära mängder av god mat. Tror det beror på att hon tycker att jag fortfarande är för smal, även om jag under de senaste månaderna har följt min ostbågs- och godisdiet till punkt och pricka.  

Trots allt är den här storhelgen tillägnad barnen. Vi påskpysslar för deras skull. Inhandlar påskägg åt dem och så vidare. Har ingenting emot helgen, men för mig så känns det mest bara som ytterligare en helg, där alla som inte har familj har en anledning till att träffas och konsumera mängder med alkohol. Detta är dock endast min uppfattning av denna helg. Trots detta har jag idag dock lyckats åstadkommit med att göra en kyckling i tyg med lite stoppning. Det är också det enda form av påskaktigt som jag äger.

Hoppas ni får en trevlig kväll, så syns vi på blåkulla imorgon. Ska bli så skönt att slippa klä ut mig!. Kramar

Just nu finns det mängder av saker som jag borde ta tag i, men är alldeles för trött. Jag ramlade i sängen redan halv elva igår kväll och vaknade inte förrän kvart i nio, på morgonen idag. Därmed så kan jag helt enkelt dra den logiska slutsatsen att jag har sovit för mycket i natt. Det är konstigt att varje del i kroppen känns totalt mörbultad, efter för många sömntimmar.  

Har idag vart hos E och tagit en fika, ätit en bit mat och lyssnat på hennes egenskrivna låtar. En var så bra och fin att jag fick tränga tillbaka tårarna, vad hjälpte det? När friends reklamen sedan visades på teven så var de framme lika fort igen.  Detta är typisk lilla Freddie och hennes pms, ska det vara så att tårarna hotar med att komma fram så fort jag finner något sorgligt eller vackert? Jag hoppas dock att jag inte är helt ensam om detta. Jag tycker förvisso att det är bättre än att jag bara blir arg, som jag oftast blev när jag var yngre. Däremot vet jag inte om jag tycker om att vem som helst kan få se mig tårögd, för ingenting. Nu när jag sitter här och skriver känner jag återigen hur jag får pressa tillbaka dessa tårar. Gör mig glad idag - tårar kommer. Gör mig besviken idag - tårar kommer. Påminn mig om något ledsamt idag - tårar kommer. Säg något fint idag - tårar kommer. Det är absolut inte så att jag sitter och gråter floder, men de tränger upp och hotar med att översvämma mina ögon utan någon som helst förvarning. Därför tror jag det bästa för dagen vore att ta en film, helst drama och bara sätta mig och snyfta ut ordentligt i soffan. Det är hundra gånger bättre än allt annat. Idag är värre än igår, blev igår påmind om Engla, av min kära vän Emma. Det var helt fruktansvärt det som skedde för ca ett år sedan. Jag minns det väl eftersom jag bara dagarna efter hennes försvinnande, innan man visste att hon var död, var ute och vikarierade på en förskola i Dala-Husby som ligger relativt nära just Stjärnsund. Många av barnen där visste vem Engla var. Den dagen efter att de hade funnit Engla så tände vi självklartljus för henne. Det som jag fann, som värst var att barn som går i förskola, ska tro att de är trygga, att inget hemskt kan hända dem. Där satt jag och fick försöka hjälpa de här barnen att göra det som hade skett begripligt. Inget av det som jag har läst på högskolan har någonsin förberett mig på hur man bör hantera en sådan situation. Jag tror inte att man riktigt kan läsa sig till det heller, det är något man måste lära sig genom praktiken, fast helst skulle jag vilja att ingen någonsin skulle behöva hamna i den situationen, överhuvudtaget. Det är fortfarande helt obegripligt för mig att något sådant kan få ske. Hur skulle jag då kunna hjälpa barnen igenom detta? Det kändes även som ett stort bakslag att de hade Eklund som misstänkt för Pernilla mordet, men inte utrett det ordentligt. Därför känns det extra tungt. Polisen hade kunnat förhindra detta mord, men icke. Istället så mister en liten flicka sitt liv, på vägen hem.

Ta hand om er! Kramar

Idag bar det alltså iväg mot Hundfjället och gudarna ska veta att lilla Freddie var kopiöst nervös.  Innan resan upp för liften så var det ett stort måste med en kopp kaffe, samt min andra ovana. Bara att ta familjeliften upp var riktigt nervöst. Hur skulle jag göra? Vart skulle jag sätta mig? Hur skulle jag göra med stavarna? Sen när vi väl hade tagit oss på den där liften dök andra frågor upp i huvudet på mig. Hur skulle jag ta mig av? Vart skulle jag ta vägen? Skulle jag åka med den ned igen? Detta gick dock bra, hann till och med bromsa in så jag inte kolliderade med resten av skolan. Sen kom nästa utmaning. Ta sig ned för den stora och delvis branta backe. Jag plogade och jag plogade, började försöka svänga åt olika håll, men på något underligt sätt så åkte skidorna mest bara ihop och jag stannade och tog upp kontrollen över dem. Sedan när det blev lite brantare, så gick det naturligtvis fortare och min tålmodiga lärare sa åt mig att jag inte kan resa mig när det börjar bli läskigt, utan tvärtom böja mig ännu mera. Jag fortsatte åka och insåg att om jag inte skulle klara av att stanna eller svänga så skulle det bli ambulans till Mora lasarett, så vad gjorde Freddie? Jo, jag böjde mig mer, eller rättare sagt, jag satte ned rumpan. Jag kom faktiskt ned med endast det lilla misstaget. Därefter var det trollskogen som gällde, en bred "väg" med små stigar bredvid, jag åkte givetvis på den breda vägen och la mig emellanåt i snödrivorna för att vänta in de två elever som åkte längs stigarna. Efter ett tag fick jag för mig att prova de där stigarna. Det var en massa stora upp och nedförbackar, gupp, självklart hade jag en elev bakom mig som tyckte jag skulle åka fortare, detta resulterade i min enda ofrivilliga vurpa idag. Jösses vad jag skrattade! Hon var inte sen att kommentera det senare när vi åkte ankarliften. På tal om den förbannade liften så måste jag nämna att jag aldrig kommer att bli klok på den. Har åkt den tre gånger idag tillsammans med eleven som åkte bakom mig. Första gången var det ytterst nära att jag inte skulle komma av överhuvudtaget, de andra två gånger så bara ven den iväg, när jag hade fått bort den från baksidan av knäna. Det ska sägas att jag och denna elev aldrig tidigare har åkt slalom, men på eftermiddagen åkte vi helt själva i backen utan någon annan i närheten.

Andra riktiga skräckupplevelsen var i den första backen vi åkte i. När vi väl hade fått i oss mat, så började vi med den backen igen. Där åker jag i godan ro, kollar bakåt emellanåt så ingen kommer och kör över lilla mig. En av de gånger jag vänder min blick uppåt så ser jag en av mina elever kommande i högsta fart, just mot där jag åker. Jag stannar till, tydligen så ska jag ha skrikit till en aning med, känner paniken i kroppen stegras. Hon får inte köra över mig! Hon är visserligen en van skidåkare, men ändå! Det hjälper inte att jag vet det. Jag grips av panik. Som tur var träffade hon aldrig mig, men livrädd var jag.

Nu sitter jag däremot hemma, har gjort ett besök hos Sara, samt min dusch. Träningsvärken från dagen har redan börjat visa sig, fast det gjorde den förvisso redan 15.00 idag. Nu bara håller jag mina tummar för att E fortfarande vill med och åka slalom på lördag. Freddie har nu fått blodad tand, vill bara åka mer och mer och mer och mer och mer. Ja ni förstår. Det här var bland det roligaste jag någonsin gjort! Den som har fått mig att verkligen tycka att detta var så roligt som det var, är "min" skidinstruktör, hon ska ha en stor eloge, för hennes tålamod, samt de bra förklaringarna och tipsen. Tack så väldigt mycket! Du var grym!

Min skidinstruktör.

Nu är det dags för sängen för min del. Kram på er!

Nu är det nervöst. Imorgon bär det av till Hundfjället, då ska lilla Freddie utforska sina möjligheter för en karriär inom slalom. Det råder dock total fotografering och filmnings förbud! Inget jag har informerat eleverna om, eftersom det skulle resultera att ni skulle kunna finna mig på youtube 14.00 imorgon eftermiddag. Jag har aldrig stått på ett par slalomskidor, dessutom ramlade jag på rumpan med benen i luften när jag åkte längdskidor, så som den optimist jag är förväntar jag mig en färd till Moras lasarett imorgon, för att sedan vara sjukskriven ett par veckor framåt. Inget jag önskar, men förväntar jag mig det värsta så blir allt annat endast en positiv överraskning. Nu ska jag dock göra ett försök med att sova. Uppdaterar er imorgon kväll hur min första tur i en slalombacke gick.

Kram  

Nu går vi verkligen mot ljusare tider! Till och med här uppe i bergen börjar våren bli påtaglig. Det är helt underbart att det fortfarande ljust ute, även när jag slutar vid 18.00. Jag har som vana att hävda att jag är en vinter människa, men för en gångs skull bara längtar jag till sommaren! Sen har jag nu, efter två års speluppehåll från fotbollen, insett att jag verkligen saknar det. Så nu tittar jag omkring på tänkbara lag som jag skulle kunna träna med. Behöver verkligen börja komma i form igen, annars vågar jag väl knappt visa mig ute i sommar. Nej, nu är det dags för mig att ut och röra på mig. Känner mig som en ko på grönbete, eller vad det som en kalv? Sak samma, nöt som nöt.

Nu ska jag ta en promenad till Sara och titta på "House", en av världens bästa serier. Han är ju bara så rå, men samtidigt så klockren. Dock så skulle jag aldrig vilja råka ut för en sådan läkare, fast det är sant då skulle vi vara lika otrevliga båda två, inte bara jag som skulle vara otrevlig i den salen.  Jag hyser en stark motvilja mot allt vad sjukhus innebär och inträffar det dessutom fel eller frågetecken under min sjukhusvistelse så kan jag rent ut sagt bli riktigt otrevlig. Visst, alla kan vi göra fel, men när en sjuksköterska inte ens kan sätta in en nål ordentligt, så blir jag riktigt irriterad, tycker inte om att de gör det men vet att de måste, de kan det väl göra det ordentligt från början!  Då behöver de inte sticka den där nålen hundra gånger genom mitt lilla skinn. Jag tror att de är sadister hela högen, som bara njuter av att se en plågas av smärta. Kan väl hålla med om att det där var ett lite gravt påhopp, men ni förstår poängen och vilken avsky jag hyser gentemot diverse läkarbesök. Då har jag inte ens börjat diskutera besöken hos en gynekolog, men tror att jag besparar er det för denna gång.

Ha det så bra! Kramar

Idag sitter tröttmössan ordentligt på. Skrattar åt ingenting, eller snarare åt precis allting. Har varit så otroligt dum, somnade vid 17 och vaknade först igen vid 18.30. Det är helt klart mot mitt bättre vetande, det kommer innebära att jag kommer få det svårt att sova i natt, för att sedan gå upp och jobba i 10 timmar. Så det jag skulle kommentera i dagens inlägg vet jag inte med säkerhet om jag finner lika roligt imorgon, som jag tycker att det är idag. Hur som helst är det så att jag fick en kommentar till inlägget Tankar om religion, det handlade om att det finns så många olika religioner och vilket är rätt? Det roliga är att jag ibland har som tendens att tänka i liknande banor. Om jag lever strikt efter en religion, för att jag tror att det är den sanna, vad händer då när jag dör? Kommer min religion att styra vad som händer då? Om jag har valt fel religion kommer jag för evigt brinna i helvetet eller kommer jag återfödas som en mygglarv? Eller ännu värre som en liten, skitig råtta som får sitta i bur med en katt som portvakt. HJÄLP! Jag som avskyr katter, eller avskyr var ett lite väl starkt ord. Jag är livrädd för katter, en av mina största fobier, om man bortser från råttor och möss förstås. Det skulle ju trots allt vara det ultimata straffet för mig, som inte är hinduism. En sak är säker i alla fall, är kristendomen den rätta tron så kommer jag att brinna i skärselden för evigt! Inte för att jag har brutit mot fler än fem eller möjligtvis sex av de tio budorden, men sen har vi ju de sju dödssynderna. Jag har en stolthet utan dess like och tror alltid att alla andra har det bättre än mig. All mat som kommer min väg frossar jag i mig av vällust. Sedan har jag en tendens till att vara lat och även snåla med mina ord. Nej, jag kommer med största sannolikhet inte till något paradis! Tror dock inte jag är ensam om det, vem vet, vi kanske syns i lågornas sken!

En liten kommentar som fick mig skratta igår. Jag satt och pratade i telefonen med Felicia 5 år, Mikkiz dotter, så säger jag till henne: Saknar dig. Var på hon svarar med en självklar röst: Det vet jag väl, knaaasungee!  Jag skrattade så mycket så jag trodde jag skulle avlida. Barn kan dem!

Det är i ett mycket underligt samhälle vi lever i, egentligen. För mig betyder ett demokratisktsamhälle att allas åsikter är likvärdiga. Alla skall vara lika mycket värda. Tyvärr så fungerar det inte så. De individer som är mest utsatta får sällan stöd ifrån samhället. Här syftar jag framför allt på barn med ADHD (Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder). Dessa barn och ungdomar har ett större behov än andra barn att känna en strak trygghet. För dem är en tydlig struktur otroligt viktigt. Vi vuxna måste hela tiden reflektera över hur vi kan ligga steget före, dessutom så måste vi ständigt utvärdera ännu mer noggrant deras utveckling. Trots detta är det ständigt dessa barn som får nya lärare på grund av ex. nedskärningar eller att inte personalen orkar med dem. Emellanåt kan det innebära att de får byta skola. Då ska vi också förstå att ett miljöbyte för dessa barn är svårare än för typiska barn. Vi måste komma ihåg att dessa barn och ungdomar är otroligt sårbara! Tyvärr så saknas den kunskapen hos de personer som sitter i beslutsfattande positioner. Det är sorgligt och leder till att de osäkra individerna känner sig ännu mera osäkra och ovälkomna. Något ytterligare som är sorgligt när de gäller dessa barn är att de är i ännu större behov av utbildad personal, men ser vi till deras situation idag, så är det få av dessa elever som har lärare/personliga assistenter med kunskap inom detta område. Detta leder till att dessa elever inte uppnår deras fulla potential. Vi kan inte jämföra olika elevers kunskaper, vi kan endast reflektera över hur individen utvecklas och hur vi kan hjälpa han/hon utifrån hans/hennes förutsättningar, men för det så krävs det att alla kämpar för att de ska klara av att nå målen. Med alla menar jag att hem och skola har ett nära samarbete, men det är oftast inte där som problemet egentligen uppstår. Problemet skulle kunna åtgärdas genom att kommunerna och staten hade mer kunskap om just dessa barn och ungdomar. Då skulle de förmodligen inte lika lättvindigt skära ner på personal till dessa elever. Jag tror även att de skulle lägga ner mer tid och resurser till att hjälpa familjer som har ett eller flera barn med just ADHD. För det är endast en myt att föräldrar till barn med ADHD inte bryr sig om deras barn, de allra flesta gånger så kämpar dessa föräldrar i motvind. De finner ingen hjälp heller utifrån. Nej, jag tror att alla skulle känna sig bättre till mods, elever, föräldrar, lärare och politiker, ifall det fanns mer kunskap inom detta. För att få dig att förstå hur en elev med ADHD kan känna, så väljer jag att lägga upp denna dikt.

Tolka mig rätt!  

Hjälp mig att se klart (koncentrera mig)

Ge mig en strukturerad miljö där det finns en pålitlig rutin.

Vänta på mig, jag tänker fortfarande.

Tillåt mig att för göra i min egen takt. Om jag blir stressad blir jag förvirrad och upprörd.

Jag har kört fast. Jag klarar det inte!

Ge mig valmöjligheter till problemlösningar. Jag måste veta omvägen när vägen är blockerad.

Är det rätt? Jag måste få veta NU!

Snälla ge mig riklig och omedelbar feedback när jag gör rätt.

Jag glömde inte. Jag "hörde" inte när det sades.

Snälla ge mig upplysningar ett steg i taget och fråga mig sedan om vad jag tror att du sa.

Jag visste inte. Jag var inte här.

Snälla påminn mig att stoppa, tänka och handla.

Är jag inte klar snart?

Snälla ge mig korta arbetspass där målen uppnås på kort tid.

Jag vet, ALLT jag gör är fel, eller hur?

Snälla ge mig beröm när jag delvis har lyckats. Belöna mig när jag har förbättrat mig, inte bara när det blir perfekt.

Varför skäller man alltid på mig?

När du nu har läst detta så antar jag att du har fått en, om än liten, ökad förståelse för hur viktigt det är med strukturer och rutiner för dessa barn. Även hur dessa individer kan känna sig inombords. Ta till dig det och ha det i tanke nästa gång du säger något om barn med ADHD, eller ännu värre, hävdar att någon är en damp - unge!

Det jag egentligen ville säga är att det är dags för samhället att öppna ögonen för vilken problematik ADHD innebär för individen och dess familj. Vi kan inte ignorera dessa barn och ungdomar för att vi inte vet hur vi ska lösa det. Det är lösningar vi måste hjälpas åt att finna!

Min hjärna strejkar nog för tillfället, antagligen har den tagit påsklov två veckor för tidigt. Det är en fruktansvärd känsla, som om jag mist kontrollen över allt. Kan inte samla tankarna, allt glider ur och blandas som vatten och socker. Hade vart bättre om det var som olja och vatten, då hade jag åtminstone kunnat sortera tankarna. Förvisso har jag inte en tendens till att vara den mest ordningsammaste, men vanligtvis har jag i alla fall kontroll på vad som bör göras och inte. Trots detta har jag dock fått mycket arbete gjort idag, men det har resulterat i att allt finns på papper och att huvudet nu är utan tvekan fullständigt tomt!

Så god natt och sov så gott...

Det är helt mirakulöst. Lilla Freddie har på något märkligt sätt lyckats minska ner på sitt dagliga kaffeintag. Har knappt gått åt något kaffe den här veckan, har nästan ett fullt paket kvar som jag öppnade i söndags. Vanligtvis så skulle det paketet vara slut nu, men icke! Kan ju bero på att jag har jobbat mycket mer den här veckan så jag inte har hunnit fått i mig något kaffe hemma. Trots allt känns det relativt bra, det är en last som börjar avta åtminstone.  

Igår hade jag en otroligt trevlig kväll med S. Vi satt hemma hos mig till en början i alla fall och fick i oss lite alkoholhaltiga drycker, sedan fortsatte vi ner till magasinet. Där skedde det en mindre olycka. Alla som känner mig vet att jag skyr öl. Så där satt jag med en flaska med alkoläsk, tog en klunk och insåg att det inte alls smakade som det vanligtvis gör. Smaken som träffade min tunga var mycket fränare och inte alls god, så jag tittar ner på bordet och upptäcker till min stora förskräckelse att jag har tagit någons glas med öl istället för min egen flaska. Det bör tilläggas att det tog otroligt lång stund innan jag fick bort den vidriga smaken, flera portioner av köttfärspaj och några omgångar med tandborste gjorde susen. Trots det så kan jag förkunna att det kommer dröja lång tid innan jag tar en klunk öl igen, jag kan omöjligt förstå hur vissa människor kan längta till en varm sommardag med en kall öl i handen. Det övergår mitt förstånd. Som jag sa till Emma: Vilken idiot var det som kom på den otroligt dumma idén att brygga öl? Nej, tacka vet jag vin. Det är något jag finner underligt idag, många gånger kan jag uppleva att jag blir tung i mitt huvud efter att ha druckit rödvin, men idag känns det som jag endast drack vatten igår.

Nej nu har jag svamlat klart! Saknar er, ni vet vilka ni är. Kramar

Jag vet att jag har en tendens att ta upp genus i min blogg. Det beror på att det ligger mig nära om hjärtat och det är något som vi alla borde reflektera över dagligen. Om vi aldrig skulle reflektera över hur vi behandlar individer, i synnerhet barn, utifrån deras kön så skulle det aldrig ske någon förändring i vårt samhälle.  Jag vill inte att mina eventuella barn ska behöva växa upp och endast få prova på sådant som anses lämpligt för deras kön. Jag vill att de ska få göra sådant som de finner roligt.

Samhället har utvecklats otroligt mycket det senaste århundradet. Nu för tiden så har vi kvinnor faktiskt rösträtt och har haft det i snart 90 år. Det är heller inte ovanligt att papporna är hemma med barnen när de är små, på det sättet har samhället blivit mer och mer jämställt. Dock så kvarstår många gamla värderingar. Jag syftar framför allt på hur mannen framstår ofta som ett subjekt, medan kvinnan i sin tur ska vara ett objekt. Kvinnor ska fortfarande vara lika oskuldsaktiga som för hundra år sedan. Detta är ju helt absurt. Det får mig att fundera över om kvinnor någonsin har varit så oskuldsfulla som män vill se oss? Tror inte det, skillnaden är att det inte längre anses som att man har vanärat familjen om man haft sex innan eller utomäktenskapet. Där har vi också en intressant detalj, enligt Svearikeslag så är det illegalt att ha sex utanför äktenskapet, dock så finns det ingen konsekvens om man bryter mot denna lag. För att återgå till kvinnans roll i samhället som objekt så finns det tydliga spår av detta kvar idag. En kvinna som har haft ett flertal olika karlar, får lätt en stämpel på sig, medan en karl i samma situation kan få något att skryta med. Detta speglas definitivt i att män ska göra olika saker, medan kvinnor endast ska vara passiva. Jag kan inte göra mer än att hålla med Magnus Betner i ett av hans uppträdande; när min dotter är tjugo, jag hoppas att hon är den största slampan i Stockholmslän alltså, om hon nu givetvis känner för det (...) när hon är tjugo hoppas jag hon har knullat igenom hela sitt gymnasium...
 

Tisdag en underbar dag. Har nu återhämtat mig fullständigt sedan helgen. Hade fantastiskt roligt med mina kära vänner i Karlholm och vill redan åka tillbaka, men jag får hålla ut ytterligare en vecka. Det får ju inte bli någon vana! Trots det är inte alla vanor av ondo, det finns bra vanor också. Fast det är ytterst sällan som jag reflekterar över mina goda vanor. Det är ungefär samma sak som att reflektera över sina goda egenskaper, det är svårt att se dem själv. Sämre vanor har jag, som ni nog märkt, gott om. Bara därför så ska jag nu komma fram till fem goda vanor jag har samt fem goda egenskaper.

Fem goda vanor:

1. XXXXXXXXXXXXXX

2. XXXXXXXXXXXXXX

3. XXXXXXXXXXXXXX

4. XXXXXXXXXXXXXX

5. Handlar så jag alltid har något ätbart hemma.

Fem goda egenskaper:

1. XXXXXXXXXXXXXX

2. XXXXXXXXXXXXXX

3. Glad.

4. Bryr mig om andra.

5. Envis.

Kanske kommer det en dag, då jag fyller på dessa två listor, men just nu så kommer jag inte på något mera.