Tårarnas dag
Just nu finns det mängder av saker som jag borde ta tag i, men är alldeles för trött. Jag ramlade i sängen redan halv elva igår kväll och vaknade inte förrän kvart i nio, på morgonen idag. Därmed så kan jag helt enkelt dra den logiska slutsatsen att jag har sovit för mycket i natt. Det är konstigt att varje del i kroppen känns totalt mörbultad, efter för många sömntimmar.
Har idag vart hos E och tagit en fika, ätit en bit mat och lyssnat på hennes egenskrivna låtar. En var så bra och fin att jag fick tränga tillbaka tårarna, vad hjälpte det? När friends reklamen sedan visades på teven så var de framme lika fort igen. Detta är typisk lilla Freddie och hennes pms, ska det vara så att tårarna hotar med att komma fram så fort jag finner något sorgligt eller vackert? Jag hoppas dock att jag inte är helt ensam om detta. Jag tycker förvisso att det är bättre än att jag bara blir arg, som jag oftast blev när jag var yngre. Däremot vet jag inte om jag tycker om att vem som helst kan få se mig tårögd, för ingenting. Nu när jag sitter här och skriver känner jag återigen hur jag får pressa tillbaka dessa tårar. Gör mig glad idag - tårar kommer. Gör mig besviken idag - tårar kommer. Påminn mig om något ledsamt idag - tårar kommer. Säg något fint idag - tårar kommer. Det är absolut inte så att jag sitter och gråter floder, men de tränger upp och hotar med att översvämma mina ögon utan någon som helst förvarning. Därför tror jag det bästa för dagen vore att ta en film, helst drama och bara sätta mig och snyfta ut ordentligt i soffan. Det är hundra gånger bättre än allt annat. Idag är värre än igår, blev igår påmind om Engla, av min kära vän Emma. Det var helt fruktansvärt det som skedde för ca ett år sedan. Jag minns det väl eftersom jag bara dagarna efter hennes försvinnande, innan man visste att hon var död, var ute och vikarierade på en förskola i Dala-Husby som ligger relativt nära just Stjärnsund. Många av barnen där visste vem Engla var. Den dagen efter att de hade funnit Engla så tände vi självklartljus för henne. Det som jag fann, som värst var att barn som går i förskola, ska tro att de är trygga, att inget hemskt kan hända dem. Där satt jag och fick försöka hjälpa de här barnen att göra det som hade skett begripligt. Inget av det som jag har läst på högskolan har någonsin förberett mig på hur man bör hantera en sådan situation. Jag tror inte att man riktigt kan läsa sig till det heller, det är något man måste lära sig genom praktiken, fast helst skulle jag vilja att ingen någonsin skulle behöva hamna i den situationen, överhuvudtaget. Det är fortfarande helt obegripligt för mig att något sådant kan få ske. Hur skulle jag då kunna hjälpa barnen igenom detta? Det kändes även som ett stort bakslag att de hade Eklund som misstänkt för Pernilla mordet, men inte utrett det ordentligt. Därför känns det extra tungt. Polisen hade kunnat förhindra detta mord, men icke. Istället så mister en liten flicka sitt liv, på vägen hem.
Ta hand om er! Kramar
Mina funderingar och tankar kring detta med Engla.
Jag har under många år arbetat åt kriminalvården. Under denna tid mötte jag knarkare rånare våldtäktsmän och många andra förbrytare. Jag lärde mej att se igenom mäniskan och inte hata personen utan brottet. Och att se alla mäniskors lika värde trots gärningar. Bullshit... I detta fall går det inte så jag förstår att din utbildning inte hjälper i en sådan här situation. Ingen människa kan eller ska behöva förstå något så brutalt och sadistiskt. Inget barn eller någon för den delen ska behöva oroa sej för något dylikt. Det hade kunnat förhindrats om man gjort något åt denna sjuka individ från början. Jag är för dödsstraff på vissa brott. Jag är ingen religiös person men jag hoppas att han kommer att få lida i evighet för det han gjort.
