Freddie

Nu har tystnaden återigen sänkt sig över mitt hus. Vinden som var så stark igår har även den idag mojnat. Snöflingorna dalar ner utanför huset, på samma sätt som lugnet har lagt sig inuti. Förvisso spelas det fortfarande musik, men nu är det tomt. Jag är ju van vid att vara själv i mitt, som jag upplever det, gigantiska hus. Nu har det vistats ytterligare tre personer i huset i nästan ett dygn. D har vart här med hans barn, han var ju förutseende nog att ta med sig lite leksaker åt barnen, till min stora förtret. Jag är van med att det kan ligga papper utspridda över köksbordet, för så har jag det hela veckor när jag sitter och planerar inför lektioner. Det jag inte är van vid är att se efter vart jag sätter ner fötterna på golvet. Mitt stora köksgolv har i helgen förvandlats till en stor lekmatta för diverse leksaker så som bilar, dockor och en scooter.  Nu ser det återigen ut som vanligt här. Jag har ordningsställt allt så det ser ut om innan de kom. Det andra jag kom att fundera över är vilken stor hall jag återigen har. Tidigare har jag inte reflekterat över att den är smal, men när fyra personer ska klä på sig för att gå ut, så kan man inte låta bli att undgå hur trång den i själva verket är.  Vet att D bara åkte för knappt en timme sedan, men längtar redan till nästa helg då jag får träffa han igen! Jag tror jag ska avsluta mitt inlägg här innan jag, som Emma så fint uttrycker det, blir patetisk.

Hoppas att ni får en bra dag i det otroligt fina vädret!