Jag och livet uppe på fjällstoppen
Livet sitter på en fjällstopp och skrattar mig rätt upp i ansiktet. Det är så det känns. Jag i min tur sitter här och ser ut som ett mulet åskmoln, skickar mördande blixtrar och hoppas på att det ska hjälpa. Icke! Blir ju inte frisk! Är betydligt bättre jämförelse vis med igår. Jag har ju inte gjort några uppkast idag. Det var förvisso inte långt ifrån, men jag hann kasta i mig några mackor och sen var allt bra. Så nu har jag tagit min första kopp kaffe på över 1 dygn. Jag jublar över kaffesmaken. Magen gör volter. Sitter och tittar runt på lite bloggar som jag har en vana att följa och upptäcker något osannolikt roligt. Lazandrita berättar om en vän till henne fick en märkligt meddelande på facebook. Ni måste absolut läsa det. Jag skrattade så jag trodde att jag ska få slut på syre. Hur kan någon vara så idiotisk och skriva det på någons gästbok? Tycker synd om den personen, men nu känns det som livet sitter på den där fjällstoppen och skrattar med mig åtminstone och inte åt mig.
